Boktitelns resa går med buss från det finskspråkiga Tornedalen till den svenskspråkiga bygden i Gammelstad med omnejd.

Där blir de unga tornedalingarna inkvarterade som sommarbarn, för att hjälpa till och få sina hjärnor tvättade rena från finsk rappakalja. Eftersom de bor i Sverige är det naturligtvis svenska som de ska tala, predikar den mottagande prästen.

Ett av sommarbarnen är Elvi Kuusima, 13 år och äldst i en syskonskara på tio hemma i Junosuando. Hon blir placerad hos änkemannen Emil, som från första stund lystet spanar in hennes ovanligt välutvecklade bröst.

Det blir en sommar då Elvi inte främst lär sig svenska. Mer erfarenhet får hon av manligt förtryck och brutala övergrepp.

Den supande prästen tar hennes oskuld och tycker att hon ska vara tacksam över att den förste som knullade henne var en herrens tjänare. Änkemannen tvingar sig därefter på henne mer regelbundet, ibland sadistiskt, och även andra tillåts ta för sig. För herrarna har en fattig finsktalande flicka föga värde.

Elvi lider, men lär sig stänga av känslorna när de motbjudande männen håller på med henne.

De plågsamma upplevelserna gör att hon ännu mindre förstår att mamma Anna accepterar att bara finns till för sin man och hela tiden låter honom bejaka sin kåthet, också han i skenhelig hänvisning till Guds vilja.

Elvi tänker att hon aldrig ska skaffa så många barn. Aldrig ska hon låta någon man bestämma allt.

I många avseenden är det en förskräcklig berättelse, bland annat baserad på intervjuer som författaren gjort med kvinnor som i unga år hade upplevelser liknande Elvis.

Det är en starkt berörande skildring som påminner om en tid och en verklighet då människor i Tornedalen utsattes för övergrepp på flera plan. Just det är bokens styrka och läsningens behållning.

Dessvärre har språket avsevärda brister. Elvis och de andra finskspråkiga personernas repliker förekommer i dubbel version – först på autentisk finska och därefter i svensk översättning – och så långt är allt väl. Där-emot saknar flera avsnitt nästan helt miljöbeskrivningar, ibland saknas den språkliga konsekvensen och emellanåt blir berättandet alltför kantigt och torftigt.

Fast det hindrar inte upprördheten och känslan av obehag att leva kvar efter avslutad läsning.