Sedan fotbollförbundet i våras bestämde sig för att avskaffa serietabeller och slutsegrare i cuper för barn under 13 år har det gnällts, hånats och hackats på initiativet. Om jag minns rätt var innebandyn först, men det var när fotbollen bestämde sig för att lyssna på forskningen och följa efter som trollen sträckte på sig, petade ut gårdagens getskank ur mungipan och började peka finger.

Sedan dess har det pågått ett lågintensivt krig mellan två falangerna. Hela historien fick nytt liv nu i veckan, efter en Kent Forsberg-intervju där han hävdade att sonen Peter aldrig blivit så bra om han inte fått tävla i sin ungdom. Den citerades flitigt, bland annat av Niklas Wikegård, och togs som något slags bevis för att hela idén var förkastlig.

Det är den naturligtvis inte.

Den är en sund och solid reaktion från ett förbund som tröttnat på vuxna människors totala inkompetens. Att inte samtliga idrottsförbund redan infört liknande regler är ett övergrepp på allt som tangerar god smak.

Låt mig nu berätta en hemlighet: Ingen har försökt, eller ens tänkt tanken på, att tvinga barn att sluta tävla. Det är inte förbjudet att göra mål, det är inte förbjudet att försvara sig, det är inte förbjudet att räkna resultat.

Det är inte förbjudet att vinna.

Det som däremot förbjudits är de absoluta siffrorna, sammanräkningen, den som bara de vuxna bryr sig om. De som får tränare att toppa, använda dålig taktik eller alltid låta de bästa spela på de viktigaste positionerna. De som får föräldrar att gå bärsärk på domarna, tränarna, motståndarna, medspelarna – eller det egna barnet.

De som, i grund och botten, kan förstöra allt som ungdomsidrott handlar om.

Utveckling.

Ungdomsidrott handlar ju inte om att skapa elitidrottare, det är en missuppfattning. En försvinnande liten del av ungdomsidrottarna kommer att kunna livnära sig på sitt sportande som vuxna, så liten att Tage Danielsson kunnat skriva en monolog om att den utvecklingen inte ens är möjlig.

Det är helt andra utgångsvärden som har betydelse.

I min värld har det aldrig handlat om fysisk fostran, även om de samhällsekonomiska effekterna av en vältränad generation ungdomar kanske inte ska underskattas. Jag tycker och tror att de mentala effekterna av lagidrott är överlägset viktigast.

Att lära sig det sociala spelet, att lära sig umgås med människor ur grupperingar som man normalt inte tangerar, att ta ansvar och utkräva det av sina medmänniskor. Att främja integration, att bromsa främlingsfientlighet, att lära folk att tåla lidande, motgångar och oro – samt att förvandla de negativa känslorna till något positivt. Att tvinga folk att rannsaka sig själva, dra lärdomar och utvecklas i takt med dem. Allt det där kommer att skapa bra förutsättningar för att barnet i slutänden ska bli en framgångsrik vuxen – oavsett vilken livsbana det halkar in på.

De som vägrar förstå syftet med att förbjuda tabeller för barn, de faktaresistenta herr- och kvinnobebisar som hävdar att det viktigaste är att det finns en kolumn att ta ställning till när säsongen är över, har oftast varit en del av idrottsvärlden.

Ändå har de inte förstått den.

Visst är idrott är skådespel åt folket, underhållning, en potentiell – fast inte statistiskt sannolik – karriärsmöjlighet eller ett nöje för oss som fortfarande vägrar sluta trots att vi aldrig tjänat eller kommer att tjäna en krona på vårt sportande. Den är allt det, men i min värld är det långt ifrån det viktigaste som idrotten gör.

Idrottens stora mål är att skapa vuxna människor.

Tyvärr lyckas inte idrotten alltid med sitt syfte.