Den väger 7,7 kilo och betingar en kostnad av 1 000 kronor. Men så är ”Birgit Nilsson 100 – An homage” också ett bokverk som är skapat för att leva upp till personen den gestaltar.

– Det måste vara något som gör hennes position i musikhistorien rättvisa och som speglar den – om det blivit så får andra bedöma, säger Rutbert Reisch, ordförande för Birgit Nilsson Foundation, som har varit redaktör för boken.

Det är snart 13 år sedan hon dog och 34 år sedan hon tog avsked från operascenen. Ändå är Birgit Nilssons minne i högsta grad levande för operafantasterna. Varför? Rutbert Reisch, liksom flera andra, beskriver henne som ett unikum i operavärlden, en artist som lyckades få rösten att hålla i fyra decennier och hela tiden behöll greppet om publiken. En gång bevittnade han själv hur hon blev inropad 75 gånger efter en föreställning av ”Elektra”.

Artikelbild

| Birgit Nilsson var ett fenomen på operascenen, menar författarna bakom de praktverk som publiceras i samband med operasångerskans 100-årsjubileum. ?Foto: Gunnar Westerlind

– Min Gud, hennes röst har ibland beskrivits som en naturens nyck. Det är ett helt unikt fenomen som uppstår varannan eller var tredje generation – du får uppleva det en gång i livet, om du har tur, säger han.

Men vägen till operascenen var långt ifrån spikrak. Birgit Nilsson föddes 1918 som enda barnet till Nils och Justina Svensson. Från början var föräldrarna stolta och uppmuntrande när lilla Birgit sjöng, men efter konfirmationen blev det bestämt att hon skulle vara ”hemmadotter” på gården. Och när hon som 18-åring upptäcktes av musikdirektören och kantorn Ragnar Blennow sade pappa Nils ifrån.

”Sångerska! Det är välan inget yrke” Det räcker gott med de sångerskor vi redan har här i landet. Min dotter har inte på galejan att göra.”

Så blev det nu inte. En sensommardag 1941 reste Birgit Nilsson med enkel biljett till Stockholm för att söka till det som i dag heter Kungliga Musikhögskolan. Kvällen innan hade hon, enligt myten, mjölkat tio kor hemma på gården.

Artikelbild

| Birgit Nilsson som Elisabeth i ”Tannhäuser” – en av hennes paradroller. ? ?Foto: Skånereportage

–  Hon var en stark kvinna som trotsade sin far och bröt mot invanda mönster – lite av en rebell, konstaterar Mattias Enn, som har skrivit boken ”Birgit Nilsson i ord och bild: ’Värp först och kackla sen!’”.

Det är ingen slump att hans bok ståtar med ett Birgit Nilsson-citat i titeln. Den är späckad med anekdoter från operastjärnans liv och visar prov på hennes slagfärdighet och humor. En av de mest kända skildrar hur mästerfotografen Lennart Nilsson, mannen bakom boken ”Ett liv blir till” ville att hon skulle svälja en liten kamera så att han kunde fotografera hennes stämband. ”Nej, tack, jag vet var den kameran har varit!”, svarade hon ampert.

Artikelbild

| Operasångerskan Birgit Nilssons grav på kyrkogården i Västra Karup. ?Foto: Jurek Holzer

– Men hon sade också lite dubbelbottnat: ”jag är glad att alla de som beundrar mig inte lär känna mig privat så att de inser hur tråkig och vanlig jag är”, säger Mattias Enn.

Vad var hemligheten bakom Birgit Nilssons röst? Rutbert Reisch hävdar att ingen studioinspelning gör den rättvisa, att den krävde ett stort operahus för att komma till sin rätt. Själv förklarade hon att hon hade den perfekta sångarkroppen: nästan ingen midja, kort hals och ”ett stort huvud med plats för massor av resonans”.

Artikelbild

| Trots sin status som världsstjärna var hon relativt tillgänglig för fansen. Hon uppträdde regelbundet på Gröna Lund i Stockholm. ?Foto: Olle Lindeborg

Vännen och operasångerskan Elisabeth Meyer-Topsøe, som har skrivit en avhandling om Nilssons sång-teknik, utvecklar resonemanget:

– Förutom att ha en stor bred BMW i halsen hade hon en spetsig Ferrari ovanpå. Hon hade alltså nästan en koloratursoprans lätthet i höjden. Och har du det kostar de höga tonerna ingenting i möda. De kommer gratis.

Hennes bok ”Birgit – från Väst-ra Karup till Metropolitan” är ett äkta vänporträtt, där Birgit Nilssons enorma korrespondens med och omtanke om fans och vänner lyfts fram. Elisabeth Meyer-Topsøe beskriver operasångerskan som ”en otroligt varm och generös människa”.

– Det de flesta männi-skor minns av henne förutom den fantastiska sångrösten är slagfärdigheten och den blixtsnabba repliken. Hon var den högst dekorerade människan i Sverige och ändå satt hon hemma på gården och plockade ogräs. Det är ingen felaktig bild, men jag som hade lyckan att känna henne i 30 år vet hur mycket mer som finns bakom det där, säger hon. (TT)