Trots att Ingela Martikkalas utställning spretar hej vilt, så känns den ändå sammanhållen. Kanske är det för att Martikkala har samma upptäckslusta i varenda bild - vare sig det handlar om abstrakta former eller människoporträtt.
Inte heller färgmässigt tvekar hon att använda hela paletten, men det känns som om det behövs när hon rör sig mellan fjällvärldar och blomstrande sommarängar, sovande hundar och gungande barn.
Teknikmässigt finns här två huvudspår; det upplösta lite naturalistiskt "Monetluddiga" och de skarpa, avgränsade fälten i de mer abstrakta verken. Jag gillar bäst när hon lägger sig mitt emellan - i ett slags surrealistiskt bildspråk där detaljerna framträder ur motivet.

De flesta av Martikkalas verk är ytterst spänstiga. De blandade motiven sporrar tankarna att resa länge och bygga egna tolkningar.
Men här finns också en del verk som känns betydligt mer naiva - nästan på gränsen till klumpiga - både motivmässigt och teknikmässigt.
Kanske är det en mognadsprocess i Marikkalas måleri som just nu pågår. Jag hoppas i alla fall det - för verk som Saknad och Skogsfolk fullkomligt lyser upp galleriet och lovar en god fortsättning.