I fönstret till Bodens konstgille står flera av Annastina Erikssons glasskulpturer. Det är en optimal placering, för ljuset faller in i de vågiga glasytorna och får dem att glöda. Här och var finns röda och ibland också blå färgelement inlagda i verken. Glaset är tjockt och nästan grovt tillyxat och ger ett intryck av orubblig evighet.
Keramikverken, som placerats inne i lokalen, ger samma intryck av tidlöshet. Samma grovyxade, men mjuka former och färgskalor som går i jordiga toner - nästan som urtida föremål som rest sig ur myllan.
Ofta använder sig Eriksson av en tunn metalltråd som accent, den slingrar sig kring skulpturen och ger ett skört intryck.
Det blir en härlig balansakt.

Serien Beskyddare, som utställningen döpts efter, består av tre stora verk mot ena väggen av lokalen. Beskyddarna bär stora, tunga kragar och har fått tuppkammar av metall. De påminner mig om romartidens krigare med sina stora metallskydd och stolta hjälmplymer.
Samma estetiska förtecken bär serien Gloria, men här är gestalterna vänare och metalltråden symboliserar istället en slags snurrande air kring ansiktena.
I Sista utkiken väver Eriksson in en charmig gnutta humor.

Gestalterna dominerar i Annastina Erikssons utställning, men här finns också andra levande former. Hjärtan och ägg är några exempel på annat som för tankarna till organisk inspiration.
Tidlösheten i de jordnära färgerna, motiven och metallen som accent skapar på något sätt en känsla av urtid och evighet på samma gång. Det är nära ursprunget, men samtidigt också ett kliv in i futuristiska tankegångar.
Det är nog ingen slump att Annastina Erikssons konst ofta köps in av offentliga institutioner. Den är stilren och intressant att titta på, och samtidigt lättplacerad i sin elegans.