Men det är inte den Freud som kanske alla tänker på. Det finns en annan Freud, den brittiske målaren Lucian Freud (1922-2011), gamle psykoanalytikerns barnbarn. Lucien Freud var verksam i London, dit hans familj flydde undan Hitler.

- Han var en kanonmålare, en av Englands stora. Under lång tid har jag följt honom. Man brukar med jämna mellanrum proklamera måleriets död, men hans måleri kommer aldrig att dö, säger Bertil Sundstedt.

Vi står vid den akrylmålning han tillägnat Lucian Freud och gett just titeln Till Freud. Den visar ett huvud där bakhuvudet liksom sugs iväg. Det påminner om en meteor och eldsvansen när den trätt in i atmosfären.

Artikelbild

| "Till Freud" akryl av Bertil Sundstedt.

Det är en fantastisk målning och det är just fantasin som präglar Bertil Sundstedts måleri. Fantasi och starka färger.

- Det är så sensuellt att hålla på med färg, få till en yta genom en sväng på penseln så det blir begripligt, säger han.

Många av akrylmålningarna han ställer ut är porträtt. Det är inga vanliga, vackra porträtt. Han har format om ansiktena så de ibland skrämmer. Sedan finns det motsatsen. Bilden av det som borde skrämma som inte skrämmer.

- Det är uttrycken jag är ute efter. Ansiktet är ju skylten utåt och det intressanta med porträtt är att få dem att kommunicera.

Artikelbild

 

Han har målat sin dotter som sminkat sig och han har sedan kraftigt överdrivit sminket som fått sin motsatta effekt, att inte attrahera. Hon finns intill porträtten av två mördare.

Artikelbild

- Jag hämtade bilderna ur en gammal kriminalbok. Mannen är en mördare som tagit livet av en präst och prästfrun. Kvinnan är en änglamakerska, som tog livet av nyfödda. Ansiktet på mördaren skulle kunna vara vem som helst. Jag föll för hans ängsliga ögon.

Ett annat porträtt visar ett huvud som bundits likt en köttbit som ska in i ugnen, för att inte falla sönder under stekningen.

Artikelbild

| Bertil Sundstedt konstnär

- Min hustru satt modell och vi lindade garn hårt runt hennes huvud.

Det handlar då om porträtt av levande människor, men utställningen har också porträtt av döda. Ett för tankarna till den kända bilden av Karl XII vid gravöppningen.

Artikelbild

- Jo, jag hade Karl XII i tankarna när jag gjorde den bilden. Ofta målar jag mumier, de är på något sätt så ohyggliga. Redan på 1970-talet gjorde jag en utställning på Norrbottens museum med bilder på döda. Det motivet har aldrig lämnat mig och jag funderar mera på det ju äldre jag blir.

Bertil Sundstedt har 33 akrylmålningar med sig till Bodens konstgilles Enter galleria. Ingen tavla är den andra lik och inget är inställsamt. Han har ingen ambition att dekorera de norrbottniska hemmen och det behöver han inte göra. Lärarjobbet på Sunderbyns konstskola ger det dagliga brödet.

Artikelbild

- Det är rätt skönt att slippa fundera på möjligheterna att kunna sälja. Det är svårt att leva på konsten. Förr var det mycket mera allmänna utsmyckning som gav uppdrag. Då gick det att överleva på ett par tre utsmyckningar om året. Det går inte att leva på att sälja lös konst.

 

Mindre lärande kommer att innebära mera målande för den nu 63-årige konstnären.

- Nu när jag har jag gått ner i arbetstid kan jag måla mera. Det har varit mera hobbyaktigt, gått på halvfart under lärartiden.

Den som vandrar runt bland porträtt och andra motiv finner också ett porträtt i profil av konstnären själv. Han bär drag av Lenin, vilket han säger var till fördel under tidigare resor till Ryssland, men knappast numera.

Men varför så röd?

- Jag vet inte, men jag hade en röd grund som jag målade på. Kanske var det partifärgen, säger Bertil Sundstedt och ler.