Det norrbottniska kulturlandskapet och dess byggnader står i fokus för Staffan Pihls pågående utställning på Bodens konstgille.

Temat känns igen från "debuten" för några år sedan på Norrbottens museum, då han höll sin första separatutställning.

Husen tycks nästan stoiskt utmejslade, med skarpa linjer, i det annars diffusa landskapet.

Artikelbild

| Staffan Phils Blå vik respektive Kall natt.

Det är ett ganska flyhänt måleri, som vilar på ett gott kunnande om teckning. Ofta använder han sig av lasyrer, lager på lager, för att skapa stämning och en stram linjeföring när husen gestaltas, samtidigt som färgen får klumpa sig och bilda struktur i någon bild. Genom den tekniken gör han också en extra poäng av husen, som i vissa bilder står ut genom sin skärpa i förhållande till den omgivande naturen.

Och det är inte utan att tankarna går till den klassiska dikotomin mellan natur och kultur när man ser Pihls målningar. Mellan det brukade och vilda, som ladugårdar och skogarna i bilderna vittnar om. Den växeln är lätt att dra, då Pihls hus ofta är så formellt strikta och naturen schematiskt gestaltad med expressiva drag.

Här och var stöter utställningen dock på patrull hos undertecknad. Det handlar oftast om färgbehandlingen, som ibland skaver och skenar. Det blir för mycket av det goda i ett antal målningar.

Och faktum är att det inte är i bilderna med ladugårdar och landsbygdshus som Pihl fångar min uppmärksamhet bäst.

Mest intressant blir Pihl då han lämnar husen därhän och driver mot det helt abstrakta måleriet.

Där finns en intressant tråd i en utställning som stundtals fungerar och andra fall havererar.