Inge Andersson bor med hustrun Lisbeth Andersson i Rensundet med utsikt över älven.
– Lisbeths föräldrar bodde här för länge sedan. Därefter hade de det som fritidshus. Först övertog vi det och sedan byggde vi en stuga.
Undan för undan växte beslutet fram att de skulle bosätta sig där efter pension.
Från mars till oktober tillbringar de mycket tid utomhus.
– När jag kommer hem en fin vårkväll kan jag inte sätta mig inne och titta på teve. Då vill jag vara ute och göra något, säger Inge Andersson.
När de bodde i Bryssel for de inte hem till Umeå utan till stugan, framför allt sommarhalvåret.
– Det var omväxling. Här är det så tyst att man hör att det är tyst.
Visst, säger han, att han ibland saknar att kunna gå ut på after work en fredagskväll och äta middag med goda vänner. Men de har barn och barnbarn så de får del av det livet också.
Inge Andersson var dock inte förberedd på att få frågan om han inte borde flytta till Boden när han blev kommunalråd.
– Det är ändå bara fyra mil. Det var inte bara en som frågade, utan flera. Spontant undrade människor om jag nu inte måste skaffa mig en övernattningslägenhet. Men avståndet är ju inget problem. Det handlar om 40 minuter. Hur många sitter inte på pendeltåg och tunnelbana 40 minuter i Stockholm? Ingen skulle komma på idén att fråga en bodensare som jobbar på järnverket om hen ska skaffa en övernattningslägenhet i Luleå. Utan det är när man bor på landsbygden som frågan kommer.
Han tycker det är en fördel att bo på landet.
– Jag förstår problematiken att affären stänger och tankarna kring om skolan skulle äventyras.
Samtidigt konstaterar han att det händer mycket i Gunnarsbyn.
– Lisbeth har fullt upp varje dag med PRO, kyrkan och vävstugan. Titta bara på hur man ställt upp med flyktingmottagningen.
Vad ser du som utmaningar och svårigheter när det gäller landsbygdsutvecklingen?
– De allra minsta byarna i mer utpräglad landsbygd som till exempel Sandträsk tror jag i slutändan blir fritidsboende och någon enstaka fast boende.
Men, tillägger Inge Andersson, den gröna vågen på 70-talet gav liv åt många ställen. Han tror att det skulle gå att skapa tillväxt och villabebyggelse på platser som Unbyn, som ligger så vackert på andra sidan Luleälven.
När det gäller de gamla församlingarna, Edefors och Gunnarsbyn, säger han att det handlar om att försöka se till att ha igång skolor och faciliteter, till exempel badhuset i Harads, som det ganska snart kommer att bli en diskussion om eftersom det behöver rustats.
– Att stänga det tror jag inte på, utan vi behöver hitta några överlevnadslösningar ändå, kanske tillsammans med några ideella organisationer.
Är det ett lokalt engagemang som måste till?
– Det kommer nästan av sig själv. Det ser vi i Gunnarsbyn och även i Harads. De här servicepunkterna som vi har etablerat. De är framför allt signaler att visa att vi vill ha service där. Nu håller vi på att utvärdera dem och ska se vad vi eventuellt kan förstärka dem med.
Förutsätter människor att du ska arbeta för din hembygd?
– Många gånger kanske man får nån gliring på skämt, men när jag någon gång fått frågan på allvar så har jag varit tydlig med att jag måste jobba för hela kommunen. Däremot är det viktigt att de där hemma agerar och hör av sig. Det får inte heller vara så att de hämmas och inte vill ”bråka” med mig eller kommunen av hänsyn, avslutar Inge Andersson.