LEDARE Den här texten handlar inte om att kvinnor tjänar 88 procent av mäns lön. Inte om hur detta påverkar kvinnors pension. Inte heller om vem som tar ut mest föräldraledighet – klassiska teman på den internationella kvinnodagen, samtliga utan humorpotential.

Jag vill istället skriva om varför jag slutat skratta åt mäns tråkiga skämt och om hur kvinnors bekräftande fniss länge varit ett överlevnadsknep i patriarkatet. Den kvinna som velat ta sig fram i klassiskt manliga miljöer har tvingats spela efter bekräftandets spelregler eftersom hennes närvaro varit villkorad.

Det bekräftande skrattets vara eller icke-vara är alltså en högst feministisk fråga, väl värdig att uppmärksamma på den internationella kvinnodagen.

Ingen skam över kvinnor som skrattat bekräftande, det har helt enkelt varit omöjligt att låta bli. Men en annan värld är möjlig. Idag lanseras därför #slutskrattat.

Kvinnor uppmuntras att tänka två gånger innan det slentrianmässiga bidragandet till den goda stämningen och höjandet av den mediokre manlige skämtarens självbild.

Målet är inte en humorlös tillvaro på arbetsplatsen, utan en tillvaro där skämt bedöms efter kvalitet, inte skämtarens kön.

Det ska också påpekas att kampanjen bara fungerar om alla kvinnor slutar skratta samtidigt. Det finns en särskild plats i helvetet för skrattstrejkbrytare.

Skämt åsido, kvinnors benägenhet att validera mäns mediokra skämt hör ihop med ekonomisk trygghet och oberoende. Ett så kallat ”fuck off”-kapital vore en verklighet för fler kvinnor om vår ekonomi var mer jämställd.

Därför ska, trots löftet i inledningen, några ord sägas om ekonomisk orättvisa mellan könen.

I tisdags släpptes LO:s årliga jämställdhetsbarometer, samma dag besökte ordförande Karl-Petter Thorwaldsson Luleå.

Lönegapet mellan könen minskar marginellt. Att bara fyra av tio kvinnor i arbetaryrken har en tillsvidareanställning på heltid är allvarligt eftersom arbetstiden är avgörande för den faktiska lönen. Kommunal och SKL är nu överens om heltid som norm och LO lobbar för att vi ska slippa den allmänna visstiden.

En anledning till lönegapet är, enligt Karl-Petter Thorwaldsson, traditionella könsroller där kvinnor förväntas gå ner i arbetstid för att livspusslet ska gå ihop.

En annan är att manliga fackförbund har svårt att acceptera den sänkning av den relativa löneökningen som krävs för att lönegapet ska raderas. Inte heller det lockar till skratt.

Löneskillnaderna minskar, allt går åt rätt håll. Så har det låtit länge, men varför tar det så lång tid?