I Sverige dör cirka 1 500 personer varje år till följd av självmord. De efterlevande som drabbas är mångdubbelt fler och i suicidens spår följer psykisk ohälsa och ångest som det ofta är väldigt svårt att få rätt hjälp med.

Marcus Eriksson är ungdomsansvarig i Riksförbundet för suicid prevention och efterlevandes stöd, SPES. Han är verksam på riksplanet men finns i dagarna i Luleå för att hjälpa till med att starta verksamhet med samtalsträffar i Luleå, något som hittills har saknats.

– Samhället har inte per automatik något stöd att ge de efterlevande. Det är en bortglömd grupp.

Artikelbild

| Egen erfarenhet. Sara Niska miste sin sambo när han begick självmord. Hon vill inte att andra i samma situation ska behöva känna sig lika ensam som hon gjorde.

Regeringen har en nollvision när det gäller självmord och har delat ut extra pengar att via Folkhälsomyndigheten delas ut till ideella organisationer som jobbar med suicidprevention.

– Men det behövs mycket mer. Det är ett jättestort folkhälsoproblem, men ingen pratar om det.

Enligt Marcus Karlsson är en stor del av bekymret samhällets och vårdens syn på psykisk sjukdom - att det är skillnad mellan psykiska och somatiska åkommor.

– Så länge det inte satsas stora pengar på att förändra psykvården kommer det här tabut att leva vidare.

Artikelbild

Fyra av fem blivande samtalsledare har slutit upp och de delar alla samma erfarenhet – att ha mist någon, eller några, som har stått dem nära.

De har också det gemensamt att de inte hade någon att vända sig till efteråt som kunde hjälpa. Vare sig det är en förälder, en livskamrat eller en bästa vän drabbas de som blir kvar förutom av en djup och svårbearbetad sorg också av känslor av skuld och maktlöshet. Ofta har den som gått bort mått dåligt väldigt länge och de som står runtomkring har tagit på sig ansvaret att vakta och hela tiden vara beredd på det värsta. Då blir känslan efteråt också ett stort misslyckande – att man inte lyckades hjälpa och hålla en älskad människa vid liv.

Sara Niska är en av dem som är med och startar upp verksamheten i Luleå. Hon miste sin sambo 2014. Då var hon 21 år gammal och nybliven mamma. Hennes sambo hade mått dåligt länge och en dag fick hon inte tag på honom. När hon kom hem var han död. Han hade tagit sitt liv.

– Han hann vara förälder i sex veckor.

Hon hittade SPES genom att söka på nätet och eftersom hon själv hade ett så stort behov av att få rätt stöd vill hon nu vara med och starta i Luleå.

– Jag vill inte att andra ska känna sig lika ensam som jag gjorde.