KRÖNIKA Kvinnan är det andra könet, konstaterade den franska feministikonen Simone de Beauvoir 1949. Hon syftade då på att kvinnan ses som ett undantag till den manliga normen.

Om kvinnan är det andra könet, är mannen den andre arbetaren i Sverige 2018. Den kvinnodominerade tjänstesektorn står nämligen för 70 procent av BNP, enligt en ny rapport som Elinor Odeberg skrivit för Katalys klassprojekt.

I den politiska diskussionen är arbetaren med stort A alltjämt en man, och det är hans situation som dikterar arbetarrörelsens villkor.

Artikelbild

Att de kvinnodominerade branscherna bär BNP speglas inte i samhällsdebatten.

Otrygga anställningsvillkor är vanliga inom tjänstesektorn, och villkoren tar ut sin rätt.

Psykisk ohälsa står för majoriteten av sjukskrivningarna inom denna sektor. Antalet domar och strafförelägganden som inte handlar om fysiska arbetsskador är dock försvinnande få.

Rapporten heter ”Arbetarklassens blinda fläck”. Så långt tycks den blinda fläcken vara ett arbetsrättsligt svart hål. Men kan den också innebära hopp? Ja, i form av outnyttjad kapacitet att mobilisera arbetarrörelsen och kanske också vinna val.

Enligt Odeberg kan tjänstesektorns utveckling nämligen möjliggöra nya klassallianser, eftersom de otrygga anställningsvillkoren löper tvärs igenom den klassiska uppdelningen mellan arbetare och tjänstemän. Vårdbiträdet och journalisten förenas i jakten på förutsebarhet.

Automatisering och globalisering slår hårdare mot mansdominerade arbetaryrken än kvinnodominerade arbetaryrken.

De satsningar på kompetensutveckling som förespråkats av fackförbund är ett sätt att mota de negativa effekterna av denna utveckling. Men det faktum att allt fler män står inför att träda in i klassiskt kvinnligt kodade yrken gör den manliga arbetarens framtida situation tätt förbunden med villkoren i denna sektor.

Oavsett om grunden är ett rättviseargument eller ett taktiskt argument är slutsatsen därför att en framgångsrik arbetarrörelse måste rikta sitt ljus mot den kvinnliga arbetaren.

Det må låta cyniskt att kvinnans arbetsvillkor diskuteras ur perspektivet att de kan användas för politisk vinning, och belyses först när mannen knackar på dörren. Men i en valrörelse som hittills inte andats mycket jämställdhet, är det kanske inte fel att slå flera flugor i en smäll.

Om de potentiella klassallianser som identifieras i rapporten blir verklighet, kommer kanske dessutom i kölvattnet det första klivet mot uppluckrandet av den kvinnliga arbetaren som undantaget.