Debatt Julen är som en såpbubbla, säger en vän. Så vacker. Och så skör.

Jag undrar om jag inte kände av den skörheten redan när jag var barn. Anade min mammas knäande under kraven. Kanske inte så mycket familjens, som sina egna. Skulle hon börja gråta innan den sista julbonaden var fastnålad? Den sista sillbiten till rödbetssalladen skuren? Den siste vise mannen rätt placerad vid krubban? Skulle hon orka?

Och tänk om det regnade på själva julafton, igen? Eller om någon satt där besviken bland det som för en stund sedan var de vackraste paket, inslagna i blankaste papper, med tomtar, slädar, änglar och lacksigill. Nu bara skräpiga högar med sönderrivna omtankar, avklippta snörstumpar och drömmar.

Ja, jag är nog fortfarande lite rädd för julen. Fast jag varit med om dem så himmelens många gånger. Och överlevt alla. Tyckt om dem också. När vi spelat alfapet vid köksbordet till långt in på julnatten. När jag vandrar i rimfrost och snö och står där mitt i altstämman och sjunger alla jublande julsånger så att skinnet knottrat sig. När jag inte planerat så mycket. När en god bok har hamnat i rätta händer. När jag inte haft för stora förväntningar

Vi träffas sedan många år, en skara vänner, en stund på julaftons eftermiddag i ett gästfritt kök. Vi trängs och svettas och det kommer nya generationer och vi hör knappast vad vi säger till varandra. Men en sak säger vi alltid.; Mer än så här behövs inte.

Egentligen har jag ingen lust att skriva om julen. Allt avhandlas ju ändå varje december, år efter år, i kloka artiklar och förståndiga krönikor. Att vi stressar för mycket. Äter för mycket. Att vi glömmer julens budskap. Att så många barn bävar inför julen. Att vi ger bort en massa meningslösa grejer som ingen behöver.

Att vi älskar julen. Att så många känner sig ensamma. Ensamma.

En av de få dikter jag kan utantill har 30 ord. Hjalmar Gullberg skrev den.

Om i ödslig skog

Ångest dig betog

Kunde ett mänskligt möte

Vara befrielse nog

Byta ett ord eller två

Gjorde det lätt att gå

Alla människors möte

Borde vara så

Jag sitter och läser med några ungdomar från Syrien och Afganistan. Fast de inte vet om de får stanna i Sverige kämpar de heroiskt för att lära sig vårt outgrundliga språk.

Hur komplicerad svenskan är har jag verkligen insett under mina år vid deras sida. I missmodiga stunder säger vi vuxna till varann att de kanske skulle ha mer nytta av att lära sig engelska och sjukvård. Om de ändå kommer att skickas härifrån.

Men de skiner upp av glädje för varje nytt ord de förstår, varje sch-ljud, varje ny meningsbyggnad de klarar av. Nu försöker de begripa skillnaden mellan JUL ochHJUL.

HJULEN som snurrar runt i våra cyklar och bilar. Jag cykeltrampar runt med armarna.”Aha, nu fattar vi”.

JULEN är betydligt svårare att förklara. JULEN som bryter det långa mörkret och får oss att hoppas på ljuset.

Både hjul och jul kan snurra ganska fort ibland, tänker jag. Och om något skulle få ut svenskarna i massdemonstrationer skulle det vara ett förbud mot julfirandet. Men det blir för komplicerat att förklara.

Nej, jag kan inte förklara julen. Men på Kvinnohistoriska Muséet i Umeå hittar jag en uppförstorad sida ur ett litet svensk-finskt språkhäfte från 1940-talet. Det gjordes för alla som tog emot de finska krigsbarn som kom till Sverige under andra världskriget. De sista orden skrev jag av.

Tänk så många språk vi skulle kunna översätta dem till idag. Till alla de språk som nu talas i Norrbotten.Tänk om sådana ordlistor en gång blev årets julklapp. Tänk om de orden är julens budskap?

Är du hungrig?

Onko sinun nälkä

Är du trött?

Oletko väsynyt

Här skall du ligga

Tässä sina lisää

Fryser du?

Paleletko

Sov gott

Nukuhyvin

Var inte ledsen

Älä ole surullinen

Var inte rädd

Älä pelkää

Ann-Katrin Tideström