LEDARE Under mitt besök i Bryssel fick jag en bok av Jens Nilsson, Europaparlamentariker och mångårig politiker i Jämtland. På 108 sidor skildras den jämtländska socialdemokratins historia från 1911-2011.

I ett av kapitlen berättar Nilsson om hur splittrat partiet var när det gäller synen på EU under 1990-talet.

Det gick så långt att han (hängiven EU-anhängare) och Margareta Winberg (lika stark EU-motståndare) skrev ett gemensamt brev till S-ledaren Ingvar Carlsson 1992 där de varnade för att motsättningarna kunde leda till en partisprängning om inte frågan hanterades rätt.

De ansåg att den enda vägen var en folkomröstning.

”Då kunde vi bilda två socialdemokratiska kampanjorganisationer och vi kunde alla respektera och följa resultatet av denna folkomröstning”, skriver Nilsson.

Så blev det också. Det innebar dock inte att motsättningarna försvann.

Inför folkomröstningen bankade företrädare för de socialdemokratiska ja- och nej-kommittéerna heder och ära ur varandra i många debatter.

I boken berättar Nilsson om tjuvnyp partivänner emellan, slag under bältet, grova överord, otäcka stämningar och möten som inte var särskilt trevliga.

”Trots denna jobbiga kampanj var det ändå detta som hindrade vårt parti att sprängas sönder”, konstaterar han.

Antagligen har Jens Nilsson rätt. Ingen kunde säga något annat än att alla fick chansen att säga sitt om EU-frågan. Alla möjliga (och omöjliga) åsikter dryftades.

Det var emellertid ingen vacker del av arbetarrörelsens historia.

De infekterade motsättningarna om ja eller nej till EU satte sin prägel på socialdemokratin under hela 1990-talet och var stundtals rena gyttjebrottningen.

Nu – snart ett kvartssekel efter folkomröstningen 1994 – är stämningsläget ett helt annat. EU-medlemskapet har blivit en del av den politiska vardagen i Sverige.

De flesta svenskar – inklusive majoriteten av S-väljarna – ser numera EU som ett verktyg för att hantera gemensamma europeiska problem och värdet av att Sverige är en del av EU:s inre marknad.

Det blåser inga Brexit-vindar i Sverige.

Enligt den stora SCB-mätningen i maj, som bygger på 4808 intervjuer, har tvärtom andelen svenskar som stödjer EU-medlemskapet ökat från 50,3 i november 2016 till 54,5 procent. Bara 19,2 procent beskriver sig som motståndare.

Det finns en majoritet för EU-medlemskapet hos sympatisörerna till L, M, C, MP, S och KD, enligt SCB.

Till och med inom Vänsterpartiet, som tillhörde de mest hetlevrerade EU-motståndarna 1994, finns numera ett växande stöd för EU.

41,2 procent av V-väljarna är för. 33,6 procent är emot, konstaterar SCB.

Jonas Sjöstedt, som fortfarande arbetar för att Sverige ska lämna EU, verkar inte vara i takt med sin egen väljarkår.

Det starkaste EU-motståndet återfinns numera istället hos de högernationalistiska Sverigedemokraterna.

52,3 procent av SD-väljarna är motståndare till EU-medlemskapet. Bara 9,9 procent av dem är för, enligt SCB.

Det har sannerligen skett en hel del sedan Jens Nilsson och Margareta Winberg skrev sitt brev till Ingvar Carlsson i början av 1990-talet.

Debatten om för eller emot till EU har skiftat karaktär, liksom hela det politiska landskapet.

Tiderna förändras, och vi med dem.