RIKSDAGSKRÖNIKA När ni läser detta befinner jag mig i Polen för att tillsammans med riksdagsledamöter, Göteborgs universitet och Forum för Levande historia besöka Förintelsens minnesplatser.

Med oss på resan har vi Max Safir som själv överlevde Förintelsen.

När jag skriver detta har vi just lämnat koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Vi minns och promenerar genom dödens port fram till selektionsrampen där familjer splittrades, barn slets ur sina mödrars armar. En kö för kvinnor och barn, en kö för män. Hälften direkt till gaskamrarna.

Avslutades inte livet redan här väntade en lång och plågsam död.

Vi fortsätter vår vandring i det gigantiska området som lägret utgör. Max berättar om den ohyggligt svåra tillvaron med slit, svält, sjukdom, våld och övergrepp.

Vi promenerar genom vad som finns kvar av barackerna som var och en kunde rymma uppemot 800 människor. Passerar ruinerna av gaskamrarna. Kommer fram till byggnaden som kallas ”Saunan”. Platsen där du efter selekteringen tvingas lämna ifrån dig alla värdesaker, klä av dig, får ditt hår bortrakat, desinficeras och tatueras. Du gick in med en identitet, och gick ut identitetslös.

”Tyvärr finns det inte någon från min familj som kan berätta vem jag är” säger Max. Och det är kanske det värsta med Förintelsen – att bli av med sin identitet och sitt människovärde.

Vi får inte reducera Förintelsen till att nazisterna gasade barn i gaskamrarna. Mördandet var inte drivkraften. Det var idén om ett folk, ett rike, en ledare – det renrasiga perfekta samhället.

Det var övertygelsen att inte kunna samexistera med andra människor, och att det fanns ett herrefolk som var bättre än annat folk. Men också tanken att en grupp människor är orsaken till allt elände. Skrämmande likt tongångarna i den svenska debatten om att ”allt är invandrarnas fel” – inte sant?

Det blir inget folkmord utan kategorisering och exkludering. Människor som säger att du inte är som jag, och inte lika mycket värd som jag. Finns det något vaccin mot den här ondskan? tänker jag.

Arbete, utbildning, gemenskap, mellanmänskliga relationer, kunskap och bildning är det svåra svaret men min fulla övertygelse. Och att vi minns.

Max säger att det mest fruktansvärda är folk som förnekar honom och hans livserfarenheter, förnekar Förintelsen. Därför måste vi hålla minnet levande. Det går att lära av historien, vi måste lära av historien.