Allt färre svenskar tar del av begravningar. Viljan att umgås med döden och ta farväl har minskat. Att vårt förhållande till döden förändrats märks också i dagens dödsannonser.

Lars Ring, Svenska Dagbladets ypperlige teaterkritiker, fick mig att reagera.

Ring menar att dödsannonsen har förlorat sin själ. Han noterade det i samband med sin mors bortgång.

Korset är inte lika ofta använt i annonserna. Inte heller citat från kända författare.

Döden ska sopas undan fort och de anhöriga tycker att en bild på en skoter passar, eftersom skoteråkning var den bortgångnes stora intresse.

Och korset, ja: Det ger en så dyster och tråkig stämning jämfört med bilden på en skoter, en hund, en katt, ett idrottslags logotyp.

Och ett tänkvärt och fint litterärt citat av någon av våra stora författare kan lika väl ersättas med några rader från en låt av Roxette.

Jag är inte uttalat troende eller kristen, men jag är uppväxt i en familj med troende föräldrar. Min mamma var under en period organist i kyrkan och min pappa en hängiven korsordslösare.

Det fanns inte på kartan att det i annonserna skulle vara en orgel respektive ett korsord. De skulle – till skillnad från korset – bara säga någonting om en liten del av deras liv.

Oavsett om vi är troende eller inte är korset en fin och tänkvärd symbol. Det speglar livet från födseln, till tron på att återfödas till ett evigt liv.

Folk får göra vad de vill, men visst går det notera att saker och ting förlorar sin själ, till exempel dödsannonsen.

Det är fint att under korset gifta sig i kyrkan, tycker många. Men vid ens bortgång duger det inte i jämförelse med en dartpil eller ett pimpelspö.

Ja, tider och symboler kommer och går. Runt om i världen förhåller vi oss olika till dödsannonser. När jag i början av 2000-talet reste flitigt i Indien kunde jag notera att annonser till minne av att det gått ett år sedan förlusten kunde prydas av ett fotografi av den bortgångne och med rubriken ”Expired” (utgången).

Det är också ett sätt att förhålla sig till livet – och döden.