KRÖNIKA Det heter ibland att det talas för mycket om regeringsfrågan. Om vem som vill samarbeta med vem, och om det som lite nedsättande brukar kallas för ”det politiska spelet.”

Så är emellertid inte fallet. Faktum är att det talas alldeles för lite om regeringsfrågan – ja, om det finns någonting sådant som en elefant i det politiska rummet i Sverige idag, så är det frågan om hur vi vill att en regering ska bildas och se ut.

Vi har över det senaste året sett ett antal val i våra europeiska grannländer som har en sak gemensamt: De har inte bjudit på något klart valresultat med ett tydligt mandat för något av de block eller partier som traditionellt har varit rivaler om makten.

I Tyskland dröjde det sex månader efter valet innan det blev klart att den stora koalition mellan socialdemokrater och kristdemokrater som regerat landet de senaste åren sitter kvar.

I nästan samma andetag gick Italien till val – där är läget ännu oklarare, med tanke på att den starka Femstjärnerörelsens främsta politiska princip tycks vara att inte kompromissa med någon.

Det är bara två exempel av flera, och det går också att hitta gemensamma förklaringar till att det har blivit så: En allt skarpare polarisering i värderingsfrågor parat med framväxten av nya partier som antingen vägrar samarbete eller inte anses regeringsfähiga.

Det är en utveckling vi känner igen i Sverige också, och som vi måste ta chansen att lära oss av.

För fyra år sedan var Stefan Löfven en relativt nybakad partiledare för Socialdemokraterna, och gick till val på att det var dags att bryta upp blockpolitiken.

Det var klokt då, och det ärendet har under åren som har gått har blivit ännu mer akut.

Ansvaret ligger nu på det som är kvar av den borgerliga alliansen, som för tillfället vägrar att ge realistiska och tydliga besked om hur de vill att landet ska styras.

Att inte lämna sådana besked innan valdagen, att hålla korten tätt intill kroppen, kan kortsiktigt vara en klok politisk strategi; fråga bara Annie Lööf, som genom att ställa sig i mitten lockat väljare från både vänster och höger.

Men för valrörelsens och väljarnas skull måste man sluta hymla, och ge besked att man är beredd att ta ansvar för landets regering oavsett vad valutgången blir.

Annars riskerar det här att bli en valrörelse som bara låtsas handla om politiska sakfrågor, som ger ett otydligt valresultat och som inte landar oss i någonting annat än en svekdebatt.