UTRIKESKRÖNIKA Semestern hägrar och sommarvärmen har kanske redan fått dig att drömma om hängmattan. Men innan vi ”kopplar ner” för välförtjänt vila finns all anledning att hålla oss uppdaterade kring händelseutvecklingen i Turkiet.

Den 24 juni håller landet president- och parlamentsval. Ett ödesval har det kallats.

Sedan 2002 har högerpartiet AKP haft total dominans över Turkiets politik och omdanat landet från grunden.

AKP:s regeringsinnehav har drivit motsättningarna mellan religiösa och sekularister till sin spets och blottat den starka polariseringen i det turkiska samhället.

Protesterna 2013 mot planerna på att förvandla Gezi-parken i Istanbul till ett köpcenter växte till en allmän protest mot regeringen och utvecklades till de största folkliga protesterna i Turkiets historia. Protesterna slogs ned och förtrycket mot civilsamhället, journalister och oppositionella tilltog i styrka.

Ett misslyckat kuppförsök 2016 gav president Erdoğan en efterlängtad ursäkt till utrensning av sina meningsmotståndare och har lämnat den turkiska demokratin i fritt fall.

För att befästa sin maktposition ytterligare presenterade Erdoğan ett förslag till ny konstitution där posten som premiärminister avskaffas och den verkställande makten överförs till presidenten som också ges kontroll över säkerhets- och underrättelsetjänsten. Presidenten kan själv utse alla ministrar och ett fritt antal vicepresidenter.

Författningsdomstolen får möjlighet att granska presidentens agerande, men merparten av domstolens ledamöter tillsätts av presidenten. Med minsta möjliga marginal gav en folkomröstning i april 2017 förslaget grönt ljus.

Men en konstitutionsförändring måste godkännas av parlamentet med två tredjedelars majoritet och det stödet har Erdoğan inte i dagsläget. Därför har det val som skulle äga rum i november 2019 tidigarelagts.

Den 24 juni avgörs det. Erdoğan måste vinna både presidentvalet och parlamentsvalet för att säkra sin makt. Ett ödesval minst sagt.

Just nu leder oppositionen i opinionen. Och Erdoğan blir alltmer pressad. Vilket får oron att öka kring valets genomförande. På olika sätt försöker nu Erdoğan säkra segern.

Propagandan i statlig media är omfattande, hundratusentals väljare i de kurdiskdominerade områdena tvingas resa långt för att rösta då deras vallokaler flyttats och sedan tidigare sitter tusentals oppositionspolitiker fängslade. En av dem presidentkandidaten och före detta partiledaren för socialdemokratiska partiet HDP Selahattin Demirtas.

EU-ländernas kritik mot utvecklingen i Turkiet har varit pinsamt ljum. Flyktingavtalet har blivit ett trumfkort i Erdoğans hand. Det är dags att vakna.

Demokrati är det enda statsskicket som demokratiskt kan avskaffa sig själv. Den 24 juni kan vi se det hända inför öppen ridå.

Då riskerar EU att sitta med ett avtal, som hindrar ett stort antal syrier att nå Europa, i handen på en diktator som driver sin egen befolkning på flykt.