Ja visst gör det ont när regeringar spricker? Varför skulle annars ministrarna tveka?

Så skulle man kunna parafrasera Karin Boye apropå en stor del av den politiska utvecklingen i Europa just nu.

I Italien gjorde det så ont att det inte riktigt var möjligt att bilda en regering med stabilt underlag efter vårens val.

I Tyskland skakar marken under förbundskanslern Angela Merkel, och den breda koalition av kristdemokrater, bayerska kristdemokrater och socialdemokrater som har utgjort hennes regeringsunderlag de senaste åren ser inte ut att kunna hitta någon meningsfull och långsiktig enighet i migrationsfrågan.

Och i England kom under måndagsmorgonen nyheten att de tre ministrarna med ansvar för utträdet ur den Europeiska Unionen lämnar regeringen efter en konflikt med premiärminister Theresa May om de fortsatta förhandlingarna i den fråga som splittrat landet i flera år.

Tillsammans bildar dessa tre exempel ett mönster av kris som har spritts över stora delar av Europa och världen. De är inte isolerade från varandra, utan måste beskrivas som en helhet; kanske till och med som en legitimitetskris för den hittills rådande världsordningen.

I en uppmärksammad ledare i Östersundsposten den tjugonionde juni skrev Patrik Oksanen att det här kunde vara den sista lyckliga sommaren, och menade att det var märkligt att utrikespolitiken var så frånvarande från dagordningen i Almedalen:

"När Sverige vaknar ur sin sommarfotbollrosébubbla kommer vi att upptäcka att vi är mycket dåligt förberedda, både mentalt och praktiskt, för den höst som vi i värsta fall riskerar att få."

Det framtidsscenario som Oksanen målar upp är dystert. Det behöver inte nödvändigtvis bli så, men det är inte heller omöjligt – en otrygg omvärld är någonting vi i Sverige måste vara beredda på att möta, nu och i framtiden. Vi måste hoppas på det bästa, men alltid vara förberedda på det värsta.

Och medan Oksanen har helt rätt i att utrikespolitiken borde vara mer närvarande i den svenska debatten, så kan vi inte komma ifrån att den – hur mycket eller lite vi än pratar om den – i hög grad definieras av faktorer som är utanför vår kontroll; den svenska linjen kunde inte ha hindrat Storbritannien för att rösta för ett EU-utträde 2016, och lika lite kommer vi att kunna hindra den amerikanske presidenten från att montera ned försvarsalliansen NATO. Sverige må vara medlem i FN:s säkerhetsråd för tillfället – men vårt internationella inflytande är och kommer att förbli begränsat.

Det finns dock saker vi kan göra. Vi är inte skyddade och isolerade från de kristendenser som präglar Europa: Höstens val präglas av samma konflikter som i England och Tyskland. Och just därför har vi möjligheten att påverka – inte med maktspråk, utan genom att föregå med gott exempel. Vi har chansen att visa att det finns ett annat sätt att rösta, ett annat sätt att göra politik och ett annat sätt att bilda regeringar på. Det är en chans vi måste ta. Både för omvärldens skull, och för vår egen.

En otrygg omvärld är det allra starkaste argumentet för att vi i september måste välja en stabil regering, som inte bygger sina budgetar eller sitt regeringsunderlag på glädjekalkyler. Bara så kan vi förbereda oss väl för den turbulens som finns i omvärlden just nu, och bara så kan vi tala med en tydlig röst i internationella kristider. Och med den splittring som präglar den svenska borgerligheten just nu finns det bara ett enda trovärdigt regeringsalternativ – det som leds av Socialdemokraterna och av Stefan Löfven.