Risto, vår trevlige pilot från Hetta, slängde formligen av oss på en sjö med det klingade namnet Vuomajärvi. Jag minns välkomstkommittén som något av det häftigaste vi hade träffat på, nämligen hela batteriet av den röda armén, med miljoner mygg och knott på samma gång.

- Det är bara galna svenskar som åker hit på sommaren, skrek piloten innan han drog på full gas. Vi tyckte oss se att han skrattade när han lättade från sjön?

Det var bara att smeta in sig med beckolja, slänga säckarna på ryggen och trampa vidare ut över den till synes oändliga myren. En sån gång kan det vara rutinerat att inte gå så fort att svetten börjar lacka. Då om någonsin kommer även arméns reservbataljoner ångandes.

Artikelbild

| Pöyrisjokkens flöden inbjuder till visuella njutningar.

Efter att ha hittat en fantastisk vacker tältplats intill jokken, reste vi skyndsamt tältet och hoppade raskt intälts. Visst var det osedvanligt många blodsugare i farten, men ingenting som egentligen oroade oss inför kommande fisken. Det fanns riktligt med beckolja i packningarna.

 

Dagarna rann raskt undan, fisket var intressant men äventyren desto häftigare. Under en av dagarna beslutade vi oss för att gå uppströms en halvmil för att gästa den plats där författaren och äventyraren Carsten Lorange slutligen hittades. Med leriga och vattniga marker under våra fötter var det ingen lätt strapats. För att över huvud taget kunna ta sig fram, var vi tvungna att gå i vadarna. Leran sprutade ända upp på axlarna och myggintensiteten var som sagt historisk

Ingen av oss kommer någonsin att glömma den platsen där Lorange en gång återfanns. Här fanns några av traktens enda sandåsar, vilka var belägna alldeles i närheten av ett litet, men mycket fiskrikt sel i jokken. Jag minns framfört allt en stor öring som simmade efter min nymf, gapade så häftigt över flugan att insidorna på gälarna lyste gulvita.

Artikelbild

| Pöyrisjokkens flöden inbjuder till visuella njutningar.

Uppe på sandåsen låg en död ren, så pass aväten att bara skelettet fanns kvar. Precis då tystande omgivningen, blåhakesångarna och lövsångarna upphörde med kvittrandet, i samma ögonblick som korparna lämnade platsen. En sakral stämning drog in med vinden, där inte ens myggen fanns med. Jag minns att jag frös om ryggen.

I flygplanet berättade Risto att det faktiskt skulle finnas två andra svenskar på någonstans trakten, som i en kanadensare skulle ta sig söderut efter jokken, från modersjön Pöyrisjärvi, som ligger uppe vid den norska gränsen.

 

Nere på en raksträcka i jokken, med tätt överhäng på den ena sidan, tappade jag en alla tiders storharr. Jocke hittade sin plats något längre ner och fick verkligen valuta för all svett. Där stod tydligen fiskarna på rad, ovanligt bruna harrar med distinkta fläckar på gällocken. De såg faktiskt ut som nordamerikanska arktiska harrar, även om de var av den europeiska arten.

Någon timme senare kände jag att magen oväntat "slog sig lös". Plötsligt blev det väldigt bråttom till buskarna. Under många år envisades jag med att bära en tunn heldress med dragkedja närmast kroppen. Fördelen var att njurarna och midjan alltid var skyddade mot kylan. Nackdelen kommer vi till nu.

 

Magen accelererade så pass snabbt att jag kände att jag inte skulle hinna få upp dragkedjan i tid. Paniken slog till med full kraft, så våldsamt att jag var tvungen att slita sönder kedjan.

Några sekunder senare anlände traktens samtliga blodsugarkrigare och satte in stöten direkt på underlivet. Hysteri var bara förnamnet. Det fanns bara en sak att göra. Hoppa i ån eller dö!

Med resterna av den trasiga heldressen, och en del annat hängandes mellan benen, tog jag språnget rakt ut i jokken, precis i den stund då Jocke återvände. Där blev jag sittandes och gjorde klart toalettbestyren. Kompisen vred sig av skratt.

 

Innan jag hann komma upp ur det blöta, hörde jag plötsligt röster bakom min rygg. Där kom kanoten med de två svenskarna. Männen i farkosten var ordentligt utrustade mot myggen, bar dubbla mygghattar och var iklädda ovanligt kraftiga skinnjackor.

De förbipasserande stirrade förskräckt på en naken man, som sakta klev upp ur ån, omsvärmad av mygghorder, bärande på resterna av det som en gång var ett fungerande klädesplagg.

- Fiska inte nedströms! hojtade Jocke till männen innan de storögda gled vidare.