Man kan säga att det råder ett kreativt kaos i Galleri Systers lokaler några dagar före vernissagen. Sara Edström är både förväntansfull och nervös. Hon har jobbat som fri konstnär i nästan 30 år, men nu ger hon sig ut på okänd mark. I en självutlämnande utställning utmanar hon sina rädslor och visar upp sig själv och sin medelålderskris i ”I don’t look good naked anymore”.

– Jag brukar jobba med skulptur, väldigt traditionellt, tycker om form och att jobba med händerna. Men den här utställningen är som ett enda stort självporträtt.

Hon berättar om en 50-årsdag som närmar sig, om konstnärliga grubblerier, barn som flyttar hemifrån, skilsmässa och funderingar kring galleriet.

Artikelbild

| Modell. Här visar hon modellen av installationen som byggs upp i galleriet inför utställningen

– Jag vet inte vad det är för kris, men allt sammanfaller. Jag måste göra den här utställningen om var jag står just nu.

Hon tar fram en modell som visar den installation av galleriets alla väggar och podier med stora, vita kuber som hon håller på att bygga upp.

– Galleriet är en så stor del av mig själv, och jag känner mig stolt över vad jag och Anja Örn har åstadkommit. Vi brukar skoja om att det är finast när det inte är konst här.

I en sladd från taket hänger ett par hörlurar. I dem kan man höra ljudet till den film som visas på den stora väggen, där Sara Edström sjunger med ansiktet täckt med ett tjockt lager hudfärgat smink.

Artikelbild

| arbete pågår. En stor skulptur med vågig yta, som hon själv beskriver som ”en stor hudflaga”.

– Sången handlar om medelålderskrisen, om kroppen, hur man förväntas vara och förhålla sig till det när man snart är 50 år. Det har varit jobbigt att göra, att se mig själv ­– och att höra mig sjunga, som jag aldrig gör i vanliga fall.

Hon pratar om vikten av att utmana sig själv, våga testa och bryta sina rädslor.

Artikelbild

bara sara. I utställningen vill hon blotta sig själv för att hela, och för att peppa andra.

– Hade jag varit ännu modigare hade jag väl stått där naken, men jag tycker att det nakna ansiktet får räcka.

I utställningen ingår också en videoinstallation och målningar. Men det blir skulpturer också – några av dem är gjorda av trolldeg.

Artikelbild

| Sara Edström.

– Jag har jobbat ett tag med oformliga skulpturer, typ magar. Innan degen stelnar får den bristningar. Jag också har tagit bilder på min egen mage och gjort jättestora målningar, liksom för att inte komma undan, utan fejsa den jag är.

Ett av hennes mål med utställningen är just att blotta sig:

– Ja, det blir som en sorts självterapi. Om jag gör det här, och visar mig sårbar och bräcklig, så tänker jag att det blir helande att våga göra det. Kanske kan jag också peppa andra. Och jag vill använda konsten för att bearbeta det jag håller på med. Bara erkänna, på något sätt, att här är jag.