LEDARE På söndag inleds Folk och Försvars årliga rikskonferens på Högfjällshotellet i Sälen.

Under tre dagar samlas cirka 350 personer för att samtala om säkerhetspolitik, försvarsfrågor och krisberedskap.

Det är en samling som har långa historiska traditioner och fina rötter i folkrörelse-Sverige.

Formellt bildades Folk och Försvar 1940 – i skuggan av andra världskriget. Men redan i maj 1939 bjöd SSU, det socialdemokratiska ungdomsförbundet, in till en konferens med rubriken ”Folk och försvar” i Stockholms konserthus.

Torsten Nilsson, som var SSU:s förbundsordförande och senare skulle bli försvarsminister i Tage Erlanders regering, skrev i tidningen Tiden att ”folkets och försvarets män mötts som likvärdiga parter”.

Denna goda demokratiska grundtanke präglar även Sälenkonferensen 2018.

Företrädare för de demokratiska partiernas ungdomsförbund, fackliga organisationer, folkrörelser, näringsliv, universitet och försvaret samlas för konstruktiva samtal för att utveckla den svenska försvarsförmågan.

Försvaret ska helt enkelt vara hela folkets angelägenhet – inte generalernas privatbutik.

I dagens skakiga och orosfyllda värld säger dessutom få något annat än att det är en viktig och befogad sammankomst.

Vid fjolårets samling i Sälen tecknade statsminister Stefan Löfven en mörk bild av utvecklingen i vår omvärld.

”Under den senaste tiden har det säkerhetspolitiska läget försämrats, särskilt efter Rysslands olagliga annektering av Krim. Vi har sett rapporter om främmande undervattensverksamhet på svenskt territorialvatten, och vi har sett en kraftigt ökad militär aktivitet kring Östersjön”, sa Löfven.

Det är emellertid bara fyra år sedan Sveriges ledande politiker gjorde en helt annan bedömning.

När dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt (M) besökte Sälen 2014 var han föga bekymrad om den ryska björnen.

”Vi har inte funnit att det finns något aggressivt som är riktat mot Sverige”, sa han till Aftonbladet 12 januari 2014.

På en pressträff berättade Reinfeldt att han inte var orolig över den ryska upprustningen.

”De återtar en del av det kraftiga fall de gjorde efter Sovjetunionens fall. Väldigt mycket av deras materiel har ju i realiteten rostat eller förstörts. De vill vara en säkerhetspolitisk global aktör. De upplever att de har utmaningar längs med hela sin gräns, framför allt den södra och gränsen mot Kina”, sa han.

I vår del av vår värld råder dock lugnet, intygade Reinfeldt inför de närvarande journalisterna.

Det är formuleringar som dagens moderata ledargarnityr inte vill tala så högt om. Men det finns skäl att minnas dem.

Ulf Kristersson, Hans Wallmark och Karin Enström, som nu vrider upp tonläget i dem säkerhetspolitiska debatten, gjorde ingen annan bedömning än Reinfeldt och var i allra högst grad delaktiga i nedmonteringen av det svenska försvaret. De traskade glatt patrull efter sin partiledare.

Reinfeldts felbedömningar bör emellertid begrundas även inom socialdemokratin.

Oron i omvärlden har gjort det lätt att motivera inköpet av luftförsvarssystemet Patriot, den stora försvarsövningen Aurora, återinförandet av värnplikten och en större försvarsbudget.

Det kan emellertid komma perioder med lugn och avspänning – och då kan vi räkna med att nedrustningskraven växer i styrka även i arbetarrörelsen.

I det läget gäller det för de styrande i regering och riksdag att ha is i magen.

Ett förbättrat säkerhetsläge får inte leda till lika drastiska försämringar av den svenska försvarsförmågan som efter det kalla krigets slut.

Historien lär oss att pendeln alltid svänger snabbt – och då gäller det att ha en militär kapacitet som håller måttet och kan mobiliseras snabbt.