För ofta möter jag människors olika fördomar kring beroendevården och skadereducerande insatser. 9 av 10 gånger är det substitionsprogrammet med subuxone och metadon det handlar om. 10 av 10 gånger är det sprututbytesprogrammet. Kontroversiellt i beroendevården och i narkotikapolitiken? Ja för 15-20 år sedan kanske, men 2018 borde det inte alls vara det. Idag skall det inte vara det.

Det hade varit enklare ta diskussionen med människor som inte hade någon erfarenhet av beroendevård eller narkotikapolitiska frågor, men oftare än ovanligt är det inte där jag möter den mest kritiska synen. Det är inom själva vården, dels i politiken eller inom myndigheter den mer negativa inställningen finns. Man säger sig vara tveksam till att beroendepersoner får ”knark på statens bekostnad” när man pratar om metadon eller subuxone – eller att man ”gör drogmissbruket legitimt” genom sprututbytet.

Det är självklart att man får ha åsikter, men anser man att metadon eller subuxone är ”lagligt knark” så är det en personlig åsikt som någon har. Om man anser att sprututbytet ”legitimerar drogmissbruk” är det också en personlig åsikt. Den har man rätt att ha, men det betyder inte att den åsikten skall vara en del av ens yrkesroll där evidens och forskning skall vara den huvudsakliga ledstjärnan.

Metadon och Subuxone är en behandlingsform för personer med opiatberoende. Sprututbytet är en skadereducerande insats, med en möjlighet för människor att få vård om man önskar det.

Det blir en snedvriden debatt om man ställer en behandlingsform mot en annan. Som debatten om rätt till en drogfri behandling. Självklart skall man ha rätt till drogfri behandling.

Men det betyder inte att en läkemedelsbehandling inte är det. För den personen som får den.

Och där fastnar en del av debatten. Att människor som får läkemedelsbehandling exkluderas för att fördomarna om medicinerna är så otroligt hårda.

Det framstår för mig som djup okunskap om man påstår att alla kan bli fri sitt aktiva beroende med en och samma metod. Det fungerar inte så. Beroendet har en gemensam grund. Men sen finns det individuella behov av vårdformer. För några är det läkemedelsbehandling. Det måste accepteras och respekteras – inte föraktas eller fördömas.

Vi behöver arbeta hårt för att komma åt dessa attityder – dessa fördomar som cirkulerar. Människor som är inne i läkemedelsbehandling knarkar inte – de behandlas.

Sprututbytet har en smitt- och skadereducerande effekt – det är inte en rekryteringsbas för personer in i ett beroende. Det är inte heller att ”legitimera” drogmissbruk. - Har man ett yrke där man skall arbeta utifrån evidens- och forskningsbaserade metoder, då är det detta man skall förhålla sig till. Allt annat är att bidra till de fördomar och den stigmatisering av beroendepersoner, som redan är tillräckligt utsatta. Det är dags att sluta exkludera människor för att dom är i behov av en vård eller insatser som man personligen kanske inte förstår.