”Ska du inte skriva dina memoarer”, frågade jag Gunnar Sträng (1906-1992) på 1980-talet. Det är många som väntar på att få läsa dem. ”Det vet i fan. Den klöverängen är redan så väl avbetad”, svarade han på sitt jordnära bildspråk.

Strax efteråt tog han kontakt med Anders L. Johansson, senare Ams-chef, chef för Arbetslivsinstitutet och adjungerad professor vid Uppsala universitet. Efter viss tvekan åtog sig Johansson uppdraget att biografiskt dokumentera Sträng. Han har haft tillgång till hans almanackor, omfattande brevsamling, annat material och förde samtal med honom. 1992, samma år som Sträng avled, gavs första delen ut, ”Gunnar Sträng Landsvägsagitatorn”. Annat arbete för författaren har inneburit att den samlade biografin ”Rikshushållaren” på drygt 500 sidor dröjt till i år.

Boken lär oss nytt om Gunnar Strängs gärning och privatliv, i medgång och motgång, med succéer och felbedömningar. ”Rikshushållaren” var en benämning som han fick av både anhängare och motståndare 1966, och som leder tankarna till tidigare svenska storheter som Gustav Vasa och Axel Oxenstierna. Sträng utförde ett digert fackligt och politiskt dagsverk under sin jordavandring. Ingen annan politiker i svensk historia har suttit i regeringen lika länge som Sträng – 31 år, varav 21 år som finansminister.

Artikelbild

Gunnar Sträng.

Sträng kom från fattiga förhållanden i Hässelby trädgårdsstad, gick sex år i folkskola och präglades av sin bakgrund med stark social empati för sämre lottade människor. Han blev trädgårdsarbetare, började organisera dem fackligt, upplevdes som obstinat och svartlistades av arbetsgivarna i hela landet. Karrriären höll på att ta slut redan i ungdomen. Han sökte banklån för att starta ett eget trädgårdsföretag, men skulle först delta i Lantarbetarförbundets kongress. Där valdes han onominerad till ombudsman och inhiberade låneansökan. – Skaffa dig en cykel och åk ut på landsvägsagitation för att organisera lantarbetare, beskrev förbundsordföranden hans uppgifter första arbetsdagen.

Hans agitation på mjölkpallar och i vägkorsningar, eftersom möteslokaler inte tillhandahölls, satte spår i hans muntliga, mustiga talekonst som han inte drog sig för att krydda med främmande ord. Långt senare ansågs han vara den politiker som bäst behärskade det nya TV-mediet, när det kom 1957.

Strängs verksamma liv omfattade oerhört långa arbetsdagar – hundratals resdagar varje år, hundratals kvällstimmar på regeringskansliet och mycket ofta arbete under helgerna. Han vägrade ta emot talskrivare, skrev alla tal själv.

Sträng slutade sin fackliga bana som ordförande i Lantarbetarförbundet. Sedan tog politiken över. 1945 övertalades han att bli folkhushållningsminister. Han fick då ansvar för regleringspolitiken som upprätthölls flera år efter andra världskriget, då man fruktade att depressionen skulle slå till som efter första världskriget. Så blev inte fallet. Arbetslösheten på riksbasis var låg, och priserna hölls hyfsat i schack. Sträng retade gallfeber på bönderna genom att med rakt språk kalla 100 000 jordbruk ”handikappade”, som inte kunde ge tillräcklig försörjning och borde läggas ned.

Starka krafter ville göra honom till ny LO-ordförande. Finansminister Per Edvin Sköld och Tage Erlander fasade inför tanken att få en så stark kraft som facklig motspelare i en tid då spänningarna var stora mellan regeringen och LO på grund av regleringspolitiken. Han blev i stället jordbruksminister 1948, övertalades att bli socialminister 1951 och satte igång ett världsunikt reformarbete under kort tid: högre pensioner, längre semester, sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, reformer för de äldre, utbildningsreformer och ATP.

1955 blev Sträng finansminister efter Sköld med obruten reformiver, trots att han själv ville kvarstå som socialminister. Det gällde att kunna finansiera reformerna. Därför infördes omsen – idag momsen – till att börja med 4 procent. Som finansminister stod han för ett balanstänkande, att underfinansiera budgeten för att stimulera konjunkturen var honom främmande. Han häcklade ofta nationalekonomer av facket, som han inte tyckte begrep sig på verkligheten, utan levde ”i teoriernas värld”. Progressiv beskattning var för honom en självklarhet. Han var för regleringar, men sade bestämt nej till förstatligande av bankerna, mer omfattande socialiseringar och ville gynna näringslivet med låg bolagsskatt.

På hösten 1985 avgick han från sitt sista tunga uppdrag som ordförande i Riksbanksfullmäktige. Ny ordförande blev statssekreterare Erik Åsbrink som i maskopi med riksbankschefen Bengt Dennis och finansminister Kjell-Olof Feldt genomförde en kupp redan vid nästa möte som Sträng bestämt skulle ha motsatt sig. Fullständig avreglering av bankerna och andra privata finansieringsinstitut som satte igång en rekordutlåning och köpfest av aldrig tidigare skådat slag. Som ett brev på posten följde bankkrisen och överinvesteringar i outhyrda fastigheter. Skattebetalarna fick stå för kalaset.

Strängs enorma framgångar avtog i slutet av 1960-talet. ”Vad begriper sig Sträng på abortfrågan?”, sa Tage Erlander när han beredde väg för Olof Palme som sin efterträdare. Under Palmes tid som statsminister fick Sträng inte lika fria händer att styra finanspolitiken, ekonomiska politiken och socialpolitiken som under Erlander. En viss självgodhet och okänslighet ansatte honom, då han tyckte att reformerna i stort sett var genomförda, och att det i fortsättningen bara behövdes småjusteringar. Hans inhopp som ”direktörernas direktör” för att genom sammanslagningar rädda svenska varvsindustrin blev inte framgångsrik.

Sträng förstod sig inte på studentrevolten 1968, fann de ”långhåriga med god skäggväxt” bortskämda och gick till furiöst angrepp på ungdomarna vid Arosmässan i Västerås hösten 1969. På 1970-talet kom affärerna: den offentliga brevväxlingen om Pomperipossahistorien rörande marginalskatterna med populära Astrid Lindgren och hans fastighetsinköp i Gamla stan med skatteavdrag för renoveringar. Valförlusten 1976 med regeringsskifte tog honom hårt. Han gav pressen, affärerna och Fälldins svek om kärnkraften skulden för förlusten.

”Arbetslösheten i Norrbotten stod alltid högt på regeringens dagordning”, sa han till mig i en intervju 1989. Han var väl insatt i förhållandena i länet sedan han på 40-talet rest här uppe som ansvarig under svensk-norska renbetesförhandlingarna. Han lade propositionerna om LKAB:s förstatligande och tillkomsten av Norrlandsfonden på 50-talet. När lokaliseringspolitiken var ung i mitten av 60-talet lät han Asea och LM Ericsson i Piteå, Scania i Luleå och Bulten i Kalix förlägga nya industrier genom att bevilja företagen skattefria uttag ur sina investeringsfonder som gav ett tusental nya jobb. Nystartade tekniska högskolan i Luleå stod utan pengar för att bygga de första husen. Efter ett kort telefonsamtal med sin gamle vän Ragnar Lassinantti fixade han snabbt fram 50 miljoner kronor och högskolan kunde sjösättas.

Sträng var första maj-talare i Luleå strax efter valförlusten 1976 och kunde i en fullsatt sporthall inregistrera den enorma folkliga popularitet som han åtnjöt för sina livsinsatser och för sin medkännande personliga läggning.