LEDARE I en debattartikel i tidningen Östra Småland 14 december skriver företrädare för de fyra allianspartierna klokt och sansat om mediepolitiken.

I en replik till miljöpartisten Niclas Malmberg framhåller politikerna från M, C, L och KD att de vill ha konstruktiva samtal om mediepolitiken – inte överord och ogrundade anklagelser mellan partierna.

Jag tolkar deras inlägg som att det finns en genuin vilja hos de borgerliga partierna att få till stånd en bred uppgörelse om framtidens mediestöd.

Det är en signal som kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) och finansminister Magdalena Andersson (S) omedelbart borde ta fasta på.

Dagens presstödsregler gäller fram till 31 december 2019 – och därefter måste ett nytt system vara på plats.

För dagstidningsbranschen är det givetvis en stor fördel om att detta nya system präglas av långsiktighet, stabilitet och förutsägbarhet.

Det vore djupt olyckligt om det råder osäkerhet om vilka regler och kalkyler som gäller beroende på om det blir fortsatt rödgrönt styre eller en ny alliansregering efter höstens val.

Politisk svajighet kommer inte att stärka den journalistiska närvaron runtom i Sverige.

Skillnaderna mellan de politiska blocken är i praktiken inte särskilt stora.

Partierna har gjort upp mediepolitiken förr och borde kunna göra det igen.

Så sent som våren 2015 enades en bred riksdagsmajoritet av regerings- och allianspartierna om det presstöd som nu gäller. Beslutet tog sikte på att stödet skulle bli ”mer effektivt, proportionerligt och rättvist”.

Det borde gå att bygga vidare på och utveckla denna överenskommelse.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke har helt riktigt talat om att behövs insatser för att täcka de vita fläckarna i medielandskapet, alltså platser där det inte finns några redaktioner eller journalister alls.

Men denna goda ambition måste förenas med en ordentlig omsorg om den befintligt dagstidningsstrukturen.

Ett nytt ”vita fläckar”-stöd får inte leda till ett försvagat stöd för Dalademokraten, Sydöstran, Östra Småland och andra väl fungerande lokaltidningar.

Då har inget vunnits i kampen för ökad mediemångfald och lokal journalistisk närvaro.

Då blir det ju bara resultatet att det man vinner på gungorna det förlorar man på karusellerna.

I Östra Småland skrev de fyra allianspolitikerna:

”Den granskande journalistiken är en viktig motkraft till populism och extremism. Om vi vill att branschen ska möta dessa hot mot demokratin måste vi också ge dem förutsättningarna för att göra detta. Presstödskommittén lade år 2013 fram sitt slutbetänkande och kommittén var enig om utredningens slutsatser. Alliansens utgångspunkt har alltid varit att ge tidningsbranschen den förutsägbarhet som har efterfrågats.”

Det är ambitioner som även rödgröna finans- och kulturministrar borde kunna ställa sig bakom.

Klart är i alla fall att regeringen inte har något att vinna på att lägga fram en mediepolitisk proposition som saknar stöd hos en riksdagsmajoritet.

Det skulle bädda för hård kritik inte bara från den politiska oppositionen utan från hela dagstidningsbranschen. En sådan debatt är verkligen inget att sträva efter för S och MP.