1996 blev Laponia ett världsarv, och när Sverige nominerade Laponia och accepterade Unescos världsarvskommittés positiva beslut om att utse Världsarvet tog vi på oss ett långtgående ansvar: Det är inte Unesco som lovat skydda Laponia, det är Sverige.

Bergstaten har begärt ett nytt yttrande från länsstyrelsen i Norrbotten angående bearbetningskoncessionen för Kallak K nr 1, och länsstyrelsen har återsänt ärendet eftersom frågan om hur Laponias status som världsarv påverkas inte är tillräckligt utredd.

Det är alltså hög tid att ställa frågan om gruvetableringen riskerar världsarvsstatusen för Laponia. Skulle påverkan bedömas vara så stor att statusen hotas så kan detta göra att vi måste ifrågasätta Sveriges seriositet i arbetet med att bevara sina världsarv. Därför är det av yttersta vikt att Laponias unika status som världsarv tas med i det pågående planeringsarbetet.

Av de 1051 världsarven är den absoluta majoriteten byggnader och naturområden; Laponia är ett av endast 35 världsarv som är bevaradevärda för naturvärden och för hur mänsklig verksamhet är en integrerad del av landskapet.

Det land som nominerar ett möjligt världsarv ger ett löfte till världen: arvet ska bevaras och detta ska finansieras av landet självt. Världsarv kan förändras men det som definierar ”värdet” hos världsarvet ska bevaras.

Ett världsarv är inte bara unikt utan är också ett exempel och berättar om ett viktigt skede i mänsklighetens historia. Det är därför världsarv är så centrala: om de försvinner innebär det en global förlust för alla. Som det formuleras i Unescokonventionen; värdsarven ska ha särskilt stort universellt värde (eng: outstanding universal value).

I Världsarvskommitténs motivering varför Laponia bör bli ett världsarv står det ”Lapplands världsarv i norra Sverige, som alltsedan förhistorisk tid varit befolkat av samerna är ett av de bäst bevarade exemplen på ett nomadområde i norra Skandinavien. Det innehåller bosättningar och betesmarker för stora renhjordar, en sed som en gång i tiden var mycket vanlig och går tillbaka till ett tidigt stadium i människans ekonomiska och sociala utveckling.” Det är det värdet som Sverige lovade bevara 1996.

Världsarvsarbetet har utvecklats sedan Unescokonventionen antogs år 1972. Numera talas det oftare om ”omgivning” snarare än om enstaka hus, nya kategorier av byggnader har tillkommit etc. Det har blivit tydligare att det inte enbart är byggnader eller naturområden som ska bevaras - det är sammanhanget som gör dem unika som är ”värdet”.

När arbetet med att förhandla fram Unescos Konvention om skydd för världens kultur- och naturarv (Världsarvskonventionen) slutfördes år 1972 stod det klart att inte enbart naturkatastrofer och krig hotade kultur- och naturarv utan att också fred och ökat välstånd. I dag är det tydligt att ökat välstånd, resande, -infrastrukturutbyggnad, modernisering och urbanisering – vilka i sig är positiva förändringar – utgör hot mot bevarande.

En grundförutsättning för att Sverige ska leva upp till kraven i världsarvskonventionen är kunskap. Samhället är i ständig och snabb förvandling och det är viktigt att alla myndigheter, kommunala förvaltningar med flera verkligen vet vilka åtaganden Världsarvskonventionen innebär. ¬Frågan har redan varit aktuell: när det gällde vägbyggen i närheten av världsarven Hällristningarna i Tanum och Drottningholms slott minskades påverkan av planerade infrastrukturutbyggnader genom dialog.

När Dresden fick sin status som världsarv indragen år 2009 innebar det en stor prestigeförlust för Tyskland. Det är viktigt att Sverige inte hamnar i en liknande situation, men detta kan bli resultatet om inte tillräcklig hänsyn tas till Laponia som Världsarv.