Kyrktuppen i sammanhanget är prästen Morgan. Inte komplett galen, men alltför tokig i många av kvinnorna i den norrländska församlingen och korkat okänslig för hur han beter sig mot dem.

Värst drabbas den unga och nytillträdda kantorn Sara. Hennes pojkvän har just gjort slut och hon vill därför starta om, på en ny plats, bland nya arbetskamrater och vänner.

Det som först liknar omtanke och vänlighet från den aktade och populära prästen utvecklas till alltmer påflugna och påfrestande kommentarer och närmanden. Han vill nämligen inte bara predika kärleksbudskapet utan också praktisera det.

Trots tydliga avvisanden varken vill eller förmår han fatta.

Personer i deras närhet ser vad som sker. Dessvärre överser de också, alltför länge.

Det handlar om vad som uppfattas som okej eller inte, om kommentarer och ageranden som är ovälkomna för den utsatta personen – hen som alltid måste ha tolkningsföreträde vad gäller gränsdragningen.

Typiska sexuella trakasserier, alltså.

”Förpestade skitgubbe!” säger Sara för sig själv vid ett tillfälle och hör ”hur omoget det lät. Hon fick nog komma på en bättre formulering om hon skulle kunna ta sig själv på allvar.”

Den kommentaren blir lite självironisk, för förbättrade formuleringar måste också Strålberg bemöda sig om ifall hon vill bli tagen på allvar som författare.

Nu är det för många mossiga metaforer och bedagade begrepp som ”Den vitamininjektion hon behövde …, balsam för själen …, ta sig ur sömnens grepp …, spratt till i lyckonerven …, bottendjup suck …, strålade som en sol …, glad ända in i hjärteroten …, en kvinna på knappt fyrtio vårar …, tårarna forsade …,” och ”fy så dumt.”

Dessutom överdoserar hon frågetecken på ett felaktigt och störande sätt.

Ändå har berättelsen stora värden. Framför allt därför att hon insiktsfullt och trovärdigt beskriver den sorts förtryck och övergrepp som – att döma av metoo-kampanjen – är beklämmande vanliga.

Likaså sätter hon ljuset på den skenhelighet och brist på ansvar och kurage som gör det möjligt. Att förtryck kan fortgå beror mycket på de mänskliga defekter som vi alla behöver arbeta bort hos oss själva – egoism, feghet och undfallenhet.

Beteendena framstår som extra avskyvärda i bokens kyrkliga sammanhang, när de inte ens där förmår efterleva de grundläggande kristna värderingarna.

Fast också i verkliga livet är det nog en sak som många av oss har skäl att känna, likt dem som i den fiktiva historien verkar i faderns, sonens och den heliga andens namn: Skammen!