Hon trummade sig från Boden till Skottland

Bodentjejen Jonna Löfgren var 23 år när hon tog över trumstockarna i ett av världens största band. Sex år senare turnerar hon också med Sveriges artistelit.

Duo nöje

LÄS FLER NÖJESNYHETER PÅ DUONOJE.SE

Det myllrar inne på Café String, på Bondegatan på Södermalm. Jonna Löfgren hinner betala mitt kaffe eftersom jag är i färd med att snyta näsan som har börjat rinna i det tilltagande höstvädret utanför.

Går man ut på gatan och viker av ett par hundra meter ser man Globen torna upp sig på andra sidan Skanstullsbron. Jonna minns när hon träffade medlemmarna i U2 där för ett år sedan. Hon och de andra medlemmarna stod på gästlistan den kvällen.

– Jag pratade med Larry Mullen Jr som spelar trummor. Han berättade om hur han satte upp en lapp på en anslagstavla och hela den historien om hur de bildades, säger hon och berättar vidare om kvällen med U2. Ett inspirerande samtal och ett inspirerande band, menar hon.

Men Jonna Löfgren från Boden har också en inspirerande historia. Hennes framgångar som trummis började när hon var sju år. En höstdag tog hennes pappa med henne till Luleå eftersom det var dags att köpa nya vinterskor. Men istället för ett besök på skoaffären bar det av till ett annat hus. Jonna trodde att han bara skulle hämta något hos en bekant, men när de kom ner i källaren stod ett komplett trumset framför henne och tankarna på skorna var som bortblåsta.

– Då tänkte jag bara wow! Jag hade sagt att jag ville börja spela när jag såg en som spelade trummor på TV, i typ fem sekunder alltså. Och det var ett år innan det här. Det är fint att han kom ihåg det.

15 år senare är musikproducenten och trummisen Andreas Dahlbäck på besök på musikhögskolans rockmusikerlinje i Piteå där Jonna studerar. Då visste hon inte att han snart har goda nyheter att berätta. Via kontakter på Sony visste han att Glasvegas sökte en trummis. Det skulle vara en tjej. Från Sverige.

Två år innan, hösten 2008, slog Jonnas framtida arbetsgivare igenom. Kritiker och publik nickade i samförstånd: rockens framtid är här. Idag är de flesta överrens om att inget annat band, om man bortser från The Strokes, har burit skinnjackor och solglasögon och samtidigt spelat in en av 2000-talets bästa skivor.

– Han (Andreas Dahlbäck) byggde verkligen upp det och sa att, Jonna, det här är världens grej. Sen när han berättade för mig att det var Glasvegas det handlade om sa jag bara okej. Jag visste ju inte vilka de var.

Hon skrattar när hon tänker tillbaka på telefonsamtalet.

– ”Jonna när vi lägger på nu ska du googla Glasvegas”, återger hon med en pedagogisk ton i rösten.

Hur kom det sig att du missade dem?

Hon tänker efter:

– Just då lyssnade jag mest på andra genrer. Sånt som kunde utveckla mig som trummis, tror jag. Väldigt olika grejer… Men. Jag har fått berättat för mig att vi lyssnade på en snutt av en Glasvegaslåt under en lektion.

Dagen efter spelade hon in en demofilm, en cover av bandets jätte-hit "Geraldine". Efter hårt slit och flertalet omtagningar satt hon snart på ett plan till London. Bandet gillade filmen.

– Allt gick ju så himla snabbt. De frågade om jag kunde komma dit eftersom de spelade in den nya skivan där, så jag for dit på lördagen den veckan.

Bara efter några dagar tillbaka i Piteå kom samtalet hon väntat på från bandets manegement: ”Jonna, killarna skulle vilja träffa dig igen, och jo, de vill att du blir med i bandet”.

– Då grät jag bara. Jag trodde inte att det var sant.

Efter det första mötet i London ska Rab Allan (gitarrist och kusin till sångaren James Allan) ha sagt, citat: "She’s the one".

– Jag fick det berättat för mig i efterhand. Det är ju jättefint att få höra något sådant.

Men Jonna hade vid tillfället åtaganden som trummis på en musikal på Norrbottensteatern i Luleå de kommande sex månaderna. En ersättare måste hittas, samtidigt som flytten till Glasgow skulle hållas hemlig. Lite meckigt kanske, men att tacka nej till ett liv på vägarna med Glasvegas var inte realistiskt. Två veckor senare repade hon inför den kommande turnén tillsammans med de tre skottarna i Glasgow. Sedan dröjde det inte länge innan pressen visste om det.

– Då var det ju helt galet. De ringde till min familj och allt möjligt.

Du lät förvånad att jag hade hittat ditt nummer så lätt?

– Jag vet. Jag tror att det var för att jag bytte telefonabonnemang som det dök upp på Eniro igen. Men jag ska nog ta bort det snart (skratt)

Rab Allan ska också ha sagt att du är den tekniskt skickligaste i bandet?

– Det har han säkert sagt (skratt). Så här: de kommer från en helt annan bakgrund än vad jag gör. De är ju inte skolade musiker. De förstod knappt vad jag pratade om när jag föreslog att vi skulle ta om en låt efter åtta takter, till exempel.

– Jag har enorm respekt för alla i bandet och jag tycker de är världsbäst på att göra just sin grej.

Jonna framstår på många sätt som motsatsen till den avmätte rockstjärnan. Entusiasmen lyser igenom när hon pratar.

– Men det häftigaste är faktiskt känslan av att vara i ett band. Vi har en väldigt stark gemenskap. Det känns som att vi alltid finns där för varandra. Jag förstod inte att det skulle kännas så innan jag var med i bandet.

När Glasvegas inte är på vägarna så bankar hon på andra håll – men som inhyrd trummis. När vi träffas har hon nyligen avslutat en turné med Anna Ternheim, och två dagar tidigare har hon påbörjat höstens turné med Hurula i Köpenhamn. Ibland spelar hon med Pajala-duon The Magnettes.

– Jag blir lätt rastlöst. Jag vill ju spela hela hela tiden. Men jag brukar passa på att fara hem och hälsa på familjen under sådana dagar, säger hon.

För ett par år sedan gjorde bandet en spontan spelning utanför Hellstones musikaffär, där Jonna brukar handla trumprylar. En Glasvegas-tät plats där bandet fortfarande sitter kvar i väggarna.

Vi promenerar dit för att ta en titt. Efter Skånegatan konstaterar vi att ingen av oss är intresserad av vinylskivor. Paradoxen hänger i luften när vi ändå får för oss att gå på Pet Sounds skivbörs.

– Titta här, ropar Jonna och håller upp ett en skiva av Merit Hemmingsson.

Hon berättar att hon trummat för henne på en konsert i Piteå för ett antal år sedan. Samtidigt gjorde hon mamma stolt. Visst är det stort att Jonna spelar med Glasvegas, men Merit Hemmingsson däremot, det är STORT, tyckte hennes mamma.

På Hellstone är ägaren Sven Hellsten passande klädd i Glasvegas-tröja. Han och Jonna känner varandra sedan en tid tillbaka.

– Du plåtar väl den där, säger Sven Hellsten och pekar på ett trumskinn bakom glas, signerat av bandet.

Han skrotar runt och visar några dyrgripar han ropat hem på auktion i USA nyligen. Han är stolt när han visar upp ett vitt trumset som Abba ägde en gång i tiden. Och nere i källaren står Buddy Rich gamla trummor.

– Jag har sagt till Jonna att det är jag som har första tjing när hon säljer sitt trumset.

MISSA INGET, GILLA DUO NÖJE PÅ FACEBOOK!

 
 
  • MEST LÄSTA
  • Senaste nytt
  • Mest läst idag