I Vittjärv, i barndomens famn, blir författaren Andrea Lundgren ett med sina berättelser, smälter in i omgivningen som ett modernt skogsrå med sitt korta, vitblonda hår och lite drömsk, isblå blick där hon tittar ut över nejden med händerna nedkörda i fickorna på den stora jackan och med mammas vinterskor på fötterna.

Trots att hon bott i Stockholmstrakten sedan 18 års ålder är det fortfarande från just denna plats hon hämtar inspiration till sina berättelser. I dagarna kommer hennes novellsamling ”Nordisk fauna.”

– Vänta, jag ska visa den, jag fick den precis innan jag åkte upp, säger hon och reser sig från köksbordet. Hon lägger fram boken och stryker över omslaget:

Artikelbild

| Skrivandet.Jag brukar inte ha hela berättelsen klar innan, det är mer att jag börjar från det lilla fröet, och så händer ...

­– Den blev så fin, både materialmässigt, lite gammaldags, och med så mycket detaljer.

Hennes sambo Olle Forsslöf har gjort illustrationerna.

– Den är som ett litet bestiarium, med ett djur till varje text, säger hon entusiastiskt.

– Som titeln avslöjar så handlar det mycket om djur, och om förvandling. Yttre förvandling, men framför allt inre. Det är realistiska texter i grunden men de har det Lundgrenska sagodraget, lite mytkänsla.

Artikelbild

| ... resten. Det är en del av magin. Just det är en av de finaste grejerna med att skriva.”

Varför valde du novellformen denna gång?

– Mest av praktiska skäl, det blev så bara. Det går ju mycket snabbare att skriva en novell än att skriva en roman. Jag insåg det, säger hon och skrattar till.

Artikelbild

| Hemma. Andrea Lundgren har varit hemma i Vittjärv under jul och nyår. Bordercollien Henrik leker gärna ”fånga snöboll”.

Hon var 23 år när debuterade med ”I tunga vintrars mage”, efter fyra år kom ”Glupahungern”. Fyra år senare är det dags igen:

– Ja, det verkar vara ett mönster. Jag är väl en ganska långsam författare, antar jag. Men egentligen tycker jag inte att det är ett problem. Det ges ut så himla mycket böcker – och för mycket böcker, vi hinner inte läsa allt. Det kanske blir lite mer eftertänksamt då också, för mig i alla fall.

Artikelbild

Efter ”I tunga vintrars mage” drabbades hon av skrivkramp.

– Nu har jag lärt mig lite om hur det är att vara en skrivande person, att det är väldigt jobbigt. Det är slitigt, rent mentalt. Allt kommer ur ens huvud, det är bara ett tomt papper och så ska man få fram någonting bra.

Artikelbild

Känner du dig tryggare i ditt skrivande nu?

– Ja, jag får inte samma panik kanske, om det inte kommer något. Tidigare har det mer varit ”nu kommer det aldrig att komma något mer, nu har det tagit slut”.

Artikelbild

Hur har ditt språk förändrats sedan debuten?

– När jag skrev första boken hade jag ingen aning om någonting, allt var bara känsla. Det fanns ingen baktanke med något, bara rått på ett sätt som ...

Artikelbild

Hon lutar huvudet i handen och stryker fingret mot kaffekoppens kant:

– Det är lite så att jag saknar det, faktiskt, att inte ha den där känslan för att bygga upp en längre historia, en struktur. Nu kan jag en del knep, rent tekniskt. Då var jag helt obildad. Men det blev en annan direkthet då. Mer oslipat, som kan vara både bra och dåligt.

Hon berättar att den säkerhet som hon känner nu på sätt och vis är en trygghet, men att hon samtidigt höjer kraven på sig själv i takt med sin utveckling:

– Jag tycker redan nu att ”Glupahungern”, äsch, liksom sådär. Men det är ju också viktigt, och väldigt vanligt när det handlar om kreativa processer, att det sker en bortstötningsprocess. ”Ut i livet, stå själv på egna ben, jag vill inte se dig.”

– Men den där direktheten i språket saknar jag ändå, som jag hade när jag var tonåring och kunde skriva dikter helt utan filter. Och även om det märktes att det var helt utan filter så var det någonting i språket som var väldigt intressant, och som jag försöker hitta tillbaka till ibland. Det kan vara lite kul att försöka skriva som en tonåring igen, säger hon och ler.

I Andrea Lundgrens berättelser är djuren ständigt närvarande:

– Jag liknar hela tiden människor vid djur. Hur folk rör sig – ”han backar som en grävling”. Det kryllar av djur, om man tänker på det.

På samma sätt har alltid djuren fyllt en stor del av hennes egen tillvaro. Hennes mamma hade djuraffär och hon växte upp med marsvin, kaniner, hundar och katter.

– Det första jag tänker när jag träffar någon är vilket djur den här personen skulle beskrivas som. Och så frågar de: ”Jaha, och vilket djur är jag?” Men det är så svårt att säga, det ligger så mycket kulturella filter på det där. Vissa djur ses som fula eller dåliga, men så tänker inte jag. Man vill gärna ha en tiger tatuerad på armen för att visa att man är stark, där-emot är det ingen som vill se ut som en liten gris.

Hennes fascination för djur har bara vuxit med åren:

– Det är nåt med blicken. När man tittar någon i ögonen och kan se den andra, att du är levande precis som jag. Det är något väldigt magiskt med det där, att det finns ett gränsland. När man lär känna någon kan man ta sig in i den andras land. Boken handlar också mycket om gränser, och vad som finns bakom.

Idéerna kan komma från de mest skilda håll, och ett ord eller en formulering kan vara starten på en berättelse:

– En gång var det mamma som sa något om att hon hade hört en fågel som skrek på natten, och jag tänkte att hon har blivit tokig. Det var fröet till en av texterna i ”Nordisk fauna”. Sedan är den ju lösgjord från allt annat, det är ju en fiktion. Men det kan räcka med en liten grej, något jag hör, ett samtal på stan – och mycket är sånt som jag drömmer.

Hon avslöjar att titeln till novellsamlingen faktiskt kom till henne i en dröm:

– Den hette något annat först, och en som läste boken sa: ”Jag är lite osäker på den här titeln.” Jag höll med, för det kändes inte klockrent. Den natten kom en man fram, pekade på mig och sa: ”Boken ska heta Nordisk fauna”. Och jag bara ”Okej!”. På morgonen tänkte jag ”Nordisk fauna”? Ja det kändes bra. Jag vet inte var det kom ifrån, det var inget som jag hade haft som förslag innan.

När hon börjar skriva vet hon oftast inte själv vart orden ska ta henne:

­– Jag brukar inte ha hela berättelsen klar innan, det är mer att jag börjar från det lilla fröet, och så händer resten. Det är en del av magin, tror jag. Just det är en av de finaste grejerna med att skriva. Om jag har bestämt mig att, jamen nu ska det där hända och sen ska det här hända och så ska vi ta oss dit ­– då går det inte. Det är lite som att det roliga försvinner när man vet för mycket.

I tonåren skrev hon mycket poesi, något som också avspeglar sig i hennes skrivande i dag, bland annat hur hon använder sig av detaljer:

– I poesin är ju detaljen viktig, och även förtätningen. Och hur man kan använda sig av detaljer, och gå in i en detalj för att skapa något som man stannar upp i, i nuet, genom att fokusera på något, som kanske en sekund, eller en liten fläck av ett bord, eller rentav en liten fläck av en fläck. Och sedan gå från det stora till det lilla. Det finns något väldigt intressant i den skiftningen.

Trots att Andrea Lundgren bott nästan halva sitt liv i södra Sverige så är det ändå till hemtrakten hon återvänder, gång på gång, i sitt skrivande:

– Barndomslandskapet tror jag är väldigt viktigt, både det inre och det yttre – och just här vidderna och skogen. Det är de två som det hela tiden dras emellan, och det uttrycket finns i en av novellerna, viddens täthet. Det är ju så, att det också kan finnas en täthet i det öppna, att man kan nästan bli kvävd av att det är så otroligt stort, på ett helt annat sätt än när det hela tiden är ljud och människor överallt. Så jag kommer tillbaka, så är det.

Nu är också ”Glupahungern” aktuell igen, i en dramatiserad version. Snart har den premiär på Västerbottensteatern:

– I februari ska jag vara där och sitta längst fram, och hela släkten kommer. Jag har sett affischen som ser väldigt lovande ut, ett foto av huvudpersonen Ellenor Lindgren, som också dramatiserat boken, som övergår i skog. Så hon har fattat vad det handlar om. Det ska bli fantastiskt kul att någon annan kliver in i den världen, som hon har gjort.