GÄSTKRÖNIKA I vår kommun bor många människor rätt så ensligt. Familjerna bosatte sig nämligen på platser där det i första hand gick att försörja sig – med jakt och fiske – och dit man kunde ta sig med båt.

I takt med att vi byggt Sverige har vi också byggt vägar till de ensliga ställena. De vägarna blev, av naturen, inte alltid så korta.

Att leverera post och köra skolbarn efter långa vägar tar tid och kostar pengar. Vår kommun klarar inte att upprätthålla kollektivtrafik överallt men hämta skolbarn till närmaste skola gör vi (för några skolhem dit barnen vackert får flytta när de börjar skolan vill vi inte längre höra talas om!).

”Samhällsomfattande posttjänst” betyder att alla ska få post, levererad vid tomtgräns, fem gånger i veckan. Om man inte gör ett undantag. Som för cirka 1000 av alla 3,8 miljoner hushåll.

Och då tänker jag på hur det var en gång i tiden. Och hur det har blivit. Då, när vi bestämde att i stort sett alla hushåll skulle få el (Skierfa, vid Pite Älv, var ett av de sista hushållen som elektrifierades), nästan alla hade rätt till telefon ( man betalade en liten summa och fick också en apparat, och Gud nåde den som hade sönder apparaten!).

Teve var svårare, det var svårt att nå fram med signalerna från mast till mast och om jag minns rätt använde de första tevetittarna i Arjeplog signalerna från Akkanålke i Arvidsjaur. Men så småningom så funkade det ändå rätt bra. Med TV1 och TV2. Och vi tyckte att det var självklart att alla skulle få!

Sen kom avregleringarna. De där som är svåra att stoppa, och som inte alltid ger så bra konsekvenser i glest befolkade områden.

TV4 har till exempel aldrig sänts markbundet i Arjeplog – vi tillhörde de 4 procent som inte behövde få den kanalen!

För brevutbärning finns det en förordning. Där står väldigt lite om hur undantagen får se ut. Men jag tror att de måste bli tydligare – för glesbygdens skull!

PTS talar i en utredning om att det kanske är rimligt att dra ner utdelningen (det är nämligen så att vi inte alls skickar så stora volymer brevpost i Sverige längre – däremot ökar paketskickningen) för att man istället ska kunna få post lite mer än en gång i veckan när man bor så där långt bort. Dit där vi inte hunnit med att få så bra bredband än. Jag kollade runt mitt fikabord om någon skulle märka att man bara hade brevutdelning till exempel tre gånger i veckan? Nej, Nix, Förmodligen inte! Blev svaren.

Några av oss behöver prata lite mer om hur det ser ut längst ute i glesbygden. Med välfärden. Och kanske är det dags nu när regeringen faktiskt försöker minska klyftan mellan stad och land. På ett sätt som i alla fall jag inte sett maken till sedan de där dagarna när el- och telefonnät byggdes ut.