När de profilskapande Göteborgsvarven lagts ner på åttiotalet skrevs ett antal svenska forskningrapporter om dem. Men ingen rapport tar upp det stora antalet finska svetsare, plåtslagare och andra fartygsarbetare i Göteborg. Inkeri Lamérs intervjubok ”Raskas metalli. Suomalaiset laivanrakentajat Göteborgissa” fyller denna kunskapslucka, nu även i svensk språkdräkt.

Efter en överblick över Göteborgs varvshistoria kring Eriksberg, Arendal och Götavarven, senare Cityvarvet, finns intervjuerna och en sammanfattande diskussion om varvsarbetets karaktär och finska arbetares villkor i Sverige.

De 25 intervjuade av vilka tre är kvinnor kommer från hela Finland, inte bara från den fattigaste, norra delen. En del är under 18 år när de flyttar. De kommer enbart för jobbets skull, någon av kvinnorna för att först bli barnflickor hos släktingar när kommunal barntillsyn ännu inte finns. Fyra har real- eller gymnasieskole-utbildning, sex erfarenhet från metallaarbete med sig i bagaget.

Det är hur lätt som helst att få jobb i arbetskraftsbristens Sverige. De flestas varvskarriär startar efter en kort kurs på arbetsplatsen utan någon färdighet i svenska språket. Hjälp från kamrater blir då helt avgörande.

Och det blir inte lätt, mest på grund av arbetsmiljön: tungt, bullrigt, smutsigt, kallt eller hett och extremt farligt Man arbetar på höga höjder, små krypin längst ner, med brandfarliga ämnen. Varje fartyg kostar ett liv att bygga, heter det.

Priset för det norska ”Alexander Kielland” 1972 är 10 liv och 18 skadade. Inga förklaringar från ledningens sida, ingen traumabearbetning. Men med tiden blir det fungerande skyddsanordningar och flera varningstexter. Arbetskläder, uppvärmda fikarum – ja, häpnadsväckande hur primitivt det kunde vara så sent som på 70-talet.

Fackligt medvetande är förutsättningen för förbättringarna. De utländska arbetarna driver på framför allt för att få i gång språkkurser värda namnet. Men det är bra betalt och mycket övertid vilket passar de ensamma unga männen.

Hur ser de finska arbetarna på sitt jobb? Den som förväntar sig en jeremiad blir besviken. De flesta talar med stolthet om ”sina fartyg”. Fartygsbygge innebär omväxlande uppgifter, möjlighet till helhetssyn och kollektivt ansvar för resultatet som under åratal av slit växer fram inför de delaktigas ögon. Att arbeta vid löpande band är inget för fartygsbyggarna som tycks utgöra en egen stolt yrkeskår av tuffingar.

Att komma från fattiga Finland och inte kunna språket innebär ett socialt underläge som gärna överkompenseras med flit och risktagande.

Det är fint att vara en eftertraktad finsk fartygsbyggare. Mobbning mellan olika etniska grupper förekommer men nämns inte som ett vanligt problem. Men det finns ett par som får det så tufft att de lämnar varven och Sverige

För en del leder fartygs-perioden vidare in i högskolestudier eller politisk karriär. Kanhända får vi delvis tacka dem för införandet av kommunal rösträtt till nordbor utan svenskt medborgarskap.

Det är viktigt med lättillgänglig litteratur om det fysiska arbetets villkor i en tid då vi oftast påminns om dem bara genom arbetsplatsolyckor. Det är lika viktigt att öka kunskapen om Sveriges största språkminoritet, en svensk version var välkommen. Tyvärr verkar översättningen vara lite av ett hastverk med en del skönhetsfel som stör läsningen.

Mer om temat kan man inhämta i filmen ”Ingen riktig finne” (med svensk text) av Mika Ronkainen och etnologen Hanna Snellmans forskningrapport ”Göteborg – Sallas största by” (enbart på finska).