Anslaget är stort samtidigt som berättelsen tveklöst bottnar i djup kunskap. Det känner man. ”Ædnan” betyder ”marken” eller ”jorden” på gammal nordsamiska, och som läsare kan man tro att Linnea Axelsson har skrivit en historia som hon alltid tänkt berätta. Men så var det inte alls, åtminstone inte medvetet.

– Vad vet jag om hur jag fungerar psykologiskt, om vad man har för drivkrafter, men jag känner inte att det här är ”den stora uppgörelsen”. Någon sådan avsikt har jag verkligen inte haft, säger hon nu, och tillägger att en samisk bakgrund är liktydig med många ärvda trauman.

– Det är klart att det är känslomässigt även om jag inte suttit och tänkt att ”nu ska jag minsann ta bladet från munnen”.

Artikelbild

| STOCKHOLM 20180301 Författaren Linnea Axelsson, akuell med ett 700-sidigt diktepos Ædnana, om två samiska familjer under 1900-talet och framåt. Foto: Jessica Gow / TT / Kod 10070

Så är det också den känslomässiga precisionen som har varit viktigast när hon skrivit. Bokens berättelse spänner visserligen över tvångsförflyttningarna på 1920-talet, rasbiologiska mätningar, nomadskolan och det pågående tvistemålet mellan Girjas sameby och staten (vars advokater kallade samerna för lappar i tingsrätten), men handlar framför allt om några människor och deras upplevelser.

Linnea Axelsson berättar på en lika ordknapp som bildrik vers.

– Jag vet inte varför men jag började kalla den för epos... Det kommer jag att få äta upp. Men den drar åt olika håll eftersom den har ett tydligt berättande i sig men också är lyrik.

På armen har hon ett 50-årigt klockarmband, tenntrådssömnad och vackert samehantverk, arvegods från modern som är same. Linnea Axelsson är en disputerad konstvetare som valt att skriva intuitivt och skönlitterärt i stället för akademiskt. Sina första år bodde hon i Porjus. Bland kusinerna finns flera renskötare, det samiska fanns hela tiden närvarande under uppväxten och som så många andra samiska skolbarn minns hon frustrationen över att vara utelämnad från skolböckerna.

Artikelbild

| STOCKHOLM 20180301 Författaren Linnea Axelsson, akuell med ett 700-sidigt diktepos Ædnana, om två samiska familjer under 1900-talet och framåt. Foto: Jessica Gow / TT / Kod 10070

– När historieläraren talade om kolonialism eller förvisningar, sådana typer av övergrepp, var det så aningslöst. Det är ändå djupt tragiskt att samerna ensamma är kunskapsförmedlare om det här som är en sådan komplex och allvarlig del av landets historia.

Den samiska tystnad som hon såg hos sina huvudpersoner är smärtsam. I ”Ædnan” finns den hos bland andra Lise, vars stolta aktivistdotter Sandra vill att mamma både ska berätta om sitt förflutna och lära barnbarnen samiska, ett språk som Lise själv inte längre kan tala.

Artikelbild

| STOCKHOLM 20180301 Författaren. Linnea Axelsson, akuell med ett 700-sidigt diktepos Ædnana, om två samiska familjer under 1900-talet och framåt. Foto: Jessica Gow / TT / Kod 10070

– Hon blir blockerad, säger Linnea Axelsson som tänker sig att Lise gick på ”Nomman” under en tid då nomadskolan var präglad av ett slags tvångsassimilering: barnen fick inte tala samiska och skulle förtränga den egna kulturen.

– Jag förstår verkligen att man tappade eller övergav samiskan, och jag vet många som fick höra av sina föräldrar att ”det är lika bra att du slutar tala samiska, det är bättre att prata svenska och du ska ändå existera i ett svenskt majoritetssamhälle”.

Artikelbild

| STOCKHOLM 20180301 Författaren Linnea Axelsson, akuell med ett 700-sidigt diktepos Ædnana, om två samiska familjer under 1900-talet och framåt. Foto: Jessica Gow / TT / Kod 10070

I början av 2000-talet sitter den gamla Lise på ett språkkafé med nyanlända flyktingar och skäms över att inte kunna sitt eget språk.

En annan huvudperson, den autistiske Nila, talar inte alls. När Linnea Axelsson låter berättelsen om Ristins ”sinnesvage pojke” rama in hela släktsagan är det ett medvetet val. Så länge han fick följa med sin mor på renrajderna hade han en självklar plats.

Nila är en person som hon gärna skildrar.

– Jag tänker mycket på de människor som av olika skäl inte klarar ett liv i vårt samhälle och var de hamnar? På hur det är kopplat till arbetsmarknaden i dag som är så självförverkligande. Det är ett sådant otroligt krav på människor att de ska ha den här enorma kraften till att vara sin egen lyckas smed. Jag känner jättemånga som inte är så, som har ett annat slags personlighet, som längtar efter ett sammanhang som är givet, där de inte behöver sträva efter så mycket framgång. (TT)