Jag har alltid tyckt att det har varit skönt att överlämna det gamla året till de dammiga historieböckerna. Den här gången var det också väldigt speciellt, eftersom jag satte punkt för min femtionde dagbok i följd. På så sätt har jag fått det mesta på pränt.

I skrivande stund har jag plockat fram mina slitna fjällkartor, studerat, drömt och funderat. Det vanligaste grubbleriet är om jag till sommaren ska välja någon gammal beprövad fiskeplats, eller söka något nytt och krytt. Fördelen med att gästa ett redan känt fiskevatten är att där finns rutinerna för en bredare kunskap. Sen kan man ju inte sticka under stol med att där man trivs, dit vill man gärna återkomma.

Nya och fortfarande outforskade områden har naturligtvis sin givna charm. Med kartans hjälp söker jag efter strategiska platser att sätta upp ett tält och kontrollerar noga höjdskillnader och eventuella fiskeplatser. Valet står alltså mellan nytt och gammalt.

Artikelbild

| När januariljuset sätter eld på trädtopparna kommer drömmarna.

I mitt fotorum har jag en karta över Norrbottens län, där jag sätter ut en röd prick för varje besökstillfälle. Numera är det väldigt prickigt på den kartan, där de flesta vattnen fortfarande är harrförande. På så sätt har jag ringat in harrpopulationerna i länet och ser på ett ungefär var arten lever och frodas.

Det som genast slår mig är att ett människoliv inte räcker till för att fiska av det mesta av det bästa, inte ens i mitt eget län. Tanken gör mig lite handlingsförlamad, framför allt med tanke på en kronisk längtan till gamla beprövade fiskeplatser. Jag borde kanske utöka mitt revir?

Därför blev det otroligt spännande när jag, en gång i tiden, närmare fick bekanta mig med Tornedalen, en del av landet som för mig var helt outforskat. Därför köpte jag in alla karblad mellan Överkalix och Övertorneå och från Överkalix till Pajala. Taktiken var att ta ett vatten i sänder, att söka mig allt längre in i de hemlighetsfullaste av alla skogstrakter.

Åren gick och jag lade under mig ett allt större territorium. För varje ny harrjokk jag hittade färgade jag den blå på kartan. Öringbäckarna målade jag röda. Det intressanta med den planläggningen var att viss kunskap så småningom mognade, framför allt att det sällan gick både harr och öring i samma bäck.

Artikelbild

| Jag fantiserar om kommande fisken.

Ett harrvatten är oftast bredare, stenigare, ljusare och mer strömmande än vad som gäller för öringbäcken. Öringen trivs bättre i djupare, smalare och mörkare flöden, där strandbårdens överhäng är av mycket stor betydelse.

Jag brukar något generellt säga att öringen är en genuin skogsorganism som kräver träd och buskar i livsrummets absoluta närhet. Snåren ger inte bara skydd för fiskarna utan håller också vattentemperaturen på en acceptabel nivå. Därför är det viktigt att skogsavverkningarna inte når fram till vattendraget. Försvinner skyddet, drar fisken.

Artikelbild

| Harren är det nordliga landets fisk.

Strandbården är inte enbart till som skydd utan alstrar också alla de insekter som fiskarna behöver. Inom ekologin brukar vi säga att inga insekter alstras enbart av vatten. Även de små krypen, som i förlängningen blir föda åt bland annat fiskar, men också till fåglar och andra organismer, kräver klorofyll, grenar och kvistar för att kunna leva och fortplanta sig. På så sätt blir den ekologiska nischen fullödig.

Min sedan år använda tornedalskarta är numera nerkladdad med blåa och röda streck. Det som bland annat har hänt under alla åren är att, vattnen numera sällan besöks av andra fiskare. Så till vida har det svenska fisket förändrats, från ensamvandringar till mer kollektiva fisken. För min egen del är det avskildheten och tystnaden jag söker. Kanske prövar jag i alla fall ett nytt vatten till sommaren?

Artikelbild

| Olika fiskar har olika biotoper. Här bor skogens öringar

Jag lämnar vinterälvens sprakande scenarion. Ljuset är på väg med förhoppningar, önskningar och drömmar. Vandringen genom byn känns plötsligt väldigt lätt.