- Jag är ju SÅ pigg och SÅ frisk, inte behöver jag någon hjälp, säger Anna Lundvall.

Rösten är ironisk.

Hon sitter vid köksbordet med tidningen uppslagen framför sig, men läser gör hon knappt längre för synen har blivit för dålig.

Utanför köksfönstret kör bilarna fram och tillbaka på Storgatan.

- Det är nästan hennes enda fritidsintresse, att sitta och titta ut genom fönstret. På trafiken. I bland hör man henne säga: "undrar om det varit något sammanträde i dag, för det är så mycket bilar". Och så brukar hon ta sig en tupplur mot fönsterkarmen, säger Gudrun Ek.

Hon är Anna Lundvalls 73-åriga dotter. Fyra gånger om dagen besöker hon sin gamla mamma. Även kvällarna tillbringar hon där.

"De har ingen empati"
- Det tar så ont i mig när jag kommer hit och ser henne sitta och sova. Det är inte klokt. De har ingen empati, säger Gudrun Ek.

Med "de" syftar hon på Jokkmokks kommun.

Det hela började i april i år. Anna Lundvall skulle på en träff med hemtjänsten men bröt fotleden när hon skulle kliva in i bilen. Hon låg på Gällivare lasarett i tolv dagar, två veckor på vårdcentralen i Jokkmokk och en tid på äldreboendet Björksta innan hon kom hem igen den 8 juni.

- Hon var borta tio veckor och fick prova på hur det var att ha folk omkring sig, dag som natt. När hon kom hem kände hon sig otrygg,
säger Gudrun Ek.

De ansökte därför om en plats på ett äldreboende. Den 28 augusti år fick de avslag. Kommunen erbjuder i stället mer hemtjänst. Gudrun Ek överklagade beslutet och ansökte också om avlastning. Hon ville att hennes mamma skulle få plats
i korttidsboende.

Kroppen helt slut
- Om jag skulle få två veckor ledigt varannan månad så skulle det ha varit bra. Men nej.

Hemtjänsten kommer morgon och kväll, och numera även en stund på dagen.

- De bäddar sängen och droppar i ögonen, sedan är det bra, säger Anna Lundvall.

Hennes kropp är "helt slut", hon har svårt att gå och äter flera värktabletter om dagen.

- Mamma ser ung och fräsch ut men när hon ska gå i trapporna så är man så rädd att hon ska ramla. Man ser att benen viker sig när hon går. Jag bävar för att hon ska bryta fler ben, säger Gudrun Ek.

Anna Lundvall, som ska fylla 101 år nu på lördag, säger att hon känner besvikelse, mot kommunen.

- På ett sätt ja. Jag tycker inte att de tänker det minsta på individen. De tänker bara på sig själva. Den uppfattningen har jag fått, säger hon.

Otryggheten är värst
- De har väl aldrig tittat på mig. Så de vet hur jag ser ut när jag promenerar med den här kompisen,
säger hon och klappar med handen på rullatorn.

Är du orolig när du ensam på kvällen?
- När klockan börjar närmar sig nio så känner jag den där känslan.., säger hon och drar upp axlarna högt och skakar till med överkroppen.

- ...då går hemtjänsten. De måste iväg för att återställa bilen eller göra något annat. Då blir jag lämnad
ensam. Det är inte roligt. Man vet aldrig vad som är bakom fönstren...

Gudrun Ek säger att det är just otryggheten som är värst.

- Hon är inte hjälpt av mer hemtjänst. Hon sover dåligt och vaknar mycket på natten. Är man 100 år och har varit kommunen trogen i alla sina dagar borde man få något tillbaka den sista tiden man har, säger hon.