Hundkrafternas fart på färden

Äventyr Att susa fram bakom ett ångande hundspann i 30-gradig kyla, med en svag vintersol som strör gnistor över snön, det är en upplevelse som slår det mesta. I Skabram kan man testa.

Stina Svensson och Matti Holmgren må bo i en glesbefolkad del av landet, men med 53 hundar känner de sig aldrig ensamma. Och hundarna är både deras arbetskamrater och familjemedlemmar.

– Hundarna är ju en passion. Vi älskar dem, vi lever i det, det är nästan det enda man tänker på. Jag älskar djur och kontakten med dem. Att få vara med arbetande djur och se glädjen, hur roligt de tycker det är, och färdas i ett sånt här landskap, det är fantastiskt, säger Stina Svensson.

Djurvännen Stina hade haft både hundar och hästar tidigare men aldrig provat draghundar när hon kom till Jokkmokk.

Hon är uppvuxen i Åhus i Skåne. 2004 träffade hon Matti och flyttade upp till honom nästan på en gång. Efter snart tolv år i Skabram har hon rotat sig ordentligt.

– Första gången jag hälsade på kom Matti och hämtade mig på flygplatsen i Luleå. När vi kom till Jokkmokk tänkte jag att jag hade kommit hem.

Någon hemlängtan till Skåne säger hon sig inte ha haft, och hon har bara varit där tre gånger sedan hon flyttade hit.

– Men mina föräldrar har köpt en stuga i närheten och är här en månad åt gången.

Vad är tjusningen med Jokkmokk?

– Det är ett helt annat land än Skåne. Landskapet, vädret, årstiderna. Här är man mer öppen och umgås i alla åldrar. Man kan ringa vem som helst och alla ställer upp på ett annat sätt här.

– Det är likadant när man åker och hälsar på. Man svänger in och säger hej, knackar på, öppnar dörren och går in. Det spelar ingen roll om folk står i långkalsonger, de bjuder på kaffe och umgås. I Skåne ska avtalas tid, vara städat, och perfekt, och man ska ha något fint att bjuda på. Här ses man för umgänget, för att träffas. Det är den största skillnaden.

Säsongen för hundspannsturerna sträcker sig från mitten av november till sista april, men de sista turerna kör de uppe i fjällen.

– I år har vi jättemycket bokat, liksom de flesta turistföretagen i Jokkmokk. Vi har bara en plats kvar på nio vecko­turer. Det tråkiga är att få tacka nej. Vi har redan folk som står på kö till nästa år. Korta turer går ofta att fixa, men de längre är fulla.

Turerna är fyra dagar eller en vecka, förutom fikaturer på någon timme. Deras längsta turer är tio dagar och går genom Sarek.

– Där måste man ha erfarenhet av friluftsliv. Man måste inte kunna köra hundspann, men ha tältat och vandrat. Ibland kan det vara tufft, men det beror på vädret och snöförhållandena. Vissa gånger glider man bara igenom turen.

De övernattar i tält och stugor. Ibland kan det vara minus 30 på nätterna, då gäller det att ha bra sovsäckar. Det blir mycket packning.

– Det är mycket utrustning, och mat både till oss och till hundarna. Hundmaten är det tyngsta. Gästerna kör egna spann, alla kör spann med fem hundar. Vi har oftast fyra gäster, så totalt sex spann.

Under marknadsveckan kör de bara fikaturer.

– Vi utgår härifrån. De som behöver skjuts hämtar vi inne i Jokkmokk, de ringer eller mejlar. Men vi har inte många platser kvar nu, bara om det blir någon avbokning.

Gästerna kommer från hela världen och de flesta bokar via nätet. På vecko­turerna är ungefär hälften svenskar, under marknaden är det mycket svenskar. Annars är det många tyskar, men även en del besökare från USA och Nya Zeeland.

Vad säger besökarna om ­Jokkmokk?

– De flesta tycker det är fantastiskt, många gäster kommer tillbaka. Vi hade två tyskar här i år som valt mellan New York och Jokkmokk.

– En del säger ”ni hinner aldrig resa och se resten av världen”, men på ett sätt så ser vi världen genom gästerna. Man är ute med dem en hel vecka och hinner prata mycket, det är jättekul.

 
 
  • MEST LÄSTA
  • Andra har läst

Nyheter från Jokkmokk

FISKE