GÄSTKRÖNIKA Det sägs ju att silver inte är en vinst, utan bara ett förlorat guld, men trots ett försmädligt avslut på Junior-VM får vi komma ihåg att fler chanser kommer.

För de unga svenska hockeykillarna kommer framtiden med mycket stor sannolikhet innebära karriärer som både bringar guld och stålar.

Snart inleds årets Mästarnas Mästare, SVT:s program där de bästa bland svenska idrottsutövare tävlar mot varandra i olika fysiska grenar. Detta varvas med att alla deltagarnas karriärer sammanfattas och hyllas. När det sker blir det tydligt att vissa idrotter omsätter mindre kapital, då de flesta har jobb på sidan av medan de tar sina mästerskapstitlar.

Det finns ju dock de större sporterna där ordet “proffs” faktiskt kan innebära stora belopp inkomstmässigt.

Dessa höginkomsttagare är dock aldrig tjejerna inom de sporterna.

Varje gång en kvinnlig hockey- eller fotbollspelares karriärsammanfattande video visas i Mästarnas Mästare berättar hon om hur hon parallellt med sin idrottskarriär både studerade och arbetade två extrajobb.

“Wow, starkt jobbat!” säger killarna och sedan spelas “This girl is on fire” av Alicia Keys i bakgrunden medan allt jag kan tänka är hur många sådana här avsnitt ska behövas innan vi inser att ojämställdheten i idrottsvärlden är ett strukturellt problem?

När vi pratar fördelning av kapital inom en idrott som fotboll eller hockey hävdar många ofta att det ser olika ut för att intresset för herrarna är större och därmed blir de också mer lönsamma att sponsra.

Men så resonerar vi ju inte när det gäller exempelvis skidåkning, simning eller höjdhopp, så varför gör vi det med de allra största sporterna där mest pengar pumpar?

Det är svårt att föreställa sig hur Peter Forsbergs karriär hade sett ut om han istället varit tjej. Ändå blir det väldigt tydligt när han hamnar där jämte Danijela Rundqvist och Maria Rooth.

Visst är Foppa en talang av stora mått, men det är de här kvinnorna med och deras inkomster har aldrig matchat ens den mest halvdana herrspelaren.

I det långa loppet handlar det inte om hur många guld som vinns, utan om vilka som vinner eller förlorar i längden.

Juniorkronorna hade kunnat gå utan pallplats från just detta mästerskap och ändå vetat att deras karriärer, förutsatt att de lägger ner lika många träningstimmar som Maria Rooth har gjort, kommer vara rätt säkra ändå enbart baserat på vad de fötts med mellan benen. Och det är det som är så förbannat orättvist.