Konstnären Thomas Hämén använder sig av maskinens rörelse, som han tycker är väldigt hypnotisk:

– Den är så tragiskt vacker på något sätt, för det är en maskin som ska ersätta det väldigt intima i att ge och få nackmassage.

Den meditativa rörelsen förlängs genom en rad med snören som sätts i svajning, en idé som han fick vid ett besök i Gällivare:

Artikelbild

Konstnären Thomas Hämén stannar i Luleå till i februari för att arbeta som konstnärlig ledare för Luleå konstbiennal.

– Vid en järnvägsövergång hängde det en massa röda remmar, troligen för att hind-ra renar från att gå upp på spåren. De vajade så vackert i vinden, och det ville jag fånga på något sätt. Nackmassagerörelsen skapar andra mönster, som påminner om saker som jag sett. Det blir som en skulptur som rör på sig.

Thomas Hämén är född och uppvuxen i Luleå men bor i London. Just nu arbetar han som konstnärlig ledare för Luleå konstbiennal som invigs i mitten av november, och tillbringar därför mycket tid i hemstaden.

Vägen till konsten gick genom dansen:

– Jag jobbade som dansare fram till 20-årsåldern, men var hela tiden mer intresserad av scenbilden, scenen som något slags upplevelsemaskin. Jag höll också på med graffiti. Så det var dansen och graffitin som ledde mig in på det, att det är ju konst jag vill hålla på med.

Han gick på Gerlesborgsskolan, en förberedande konstskola, innan han kom in på Kungliga konsthögskolan i Stockholm och därefter på det postakademiska residensprogrammet De Ateliers i Amsterdam.

Thomas Hämén har arbetat med många olika uttryck och tekniker genom åren.

– Folk brukar fråga vad jag håller på med för medium, men jag har inget svar på det. Min grund är videokonsten, men jag jobbar mycket med installationer och måleri också. Det finns inget som ligger mig närmast, allt kommer från idén.

– Jag gillar att tänka på mitt eget konstnärskap som en grupputställning, att det inte är en person som gör det, och att jag inte är en fixerad konstnär som bara gör en sak. Jag vill gärna förvirra mig själv, och förvirra den som kollar.

Han kan dock se en del gemensamma drag i det han gör:

– Det som jag alltid kommer tillbaka till är mina idéer och mina intressen, och konsten är ju en terapiverksamhet för att binda ihop alla mina intressen. Om man ser innehållsmässigt på vad mina konstverk säger eller gör så kan man se många röda trådar, men om man bara ser på materialen som jag använder så finns de inga.

Vilka är de röda trådarna?

– Jag intresserar mig mycket för vad man kan lära sig om att vara människa genom att titta på våra redskap, säger han och sträcker ut armen mot bordet bredvid:

– Den här maskinen, till exempel, är skapad för att ge massage, men det finns något väldigt poetiskt över den också. Jag tror att grund-intresset är att hitta poesin i saker där den inte borde finnas, och att lära sig något om att se mänsklighet genom de saker som du gör. Det är väl den främsta röda tråden, berättar han.

Hur har din konst förändrats genom åren?

– Det är svårt för mig att säga, jag har inget utifrånperspektiv. Men jag har blivit mer lekfull. Jag var mer seriös när jag var yngre, och pretentiös. Jag har alltid haft ganska mycket humor, men den är en viktigare del just nu. En humor som inte är ironisk utan mer som en trigger för att kunna ta sig in i ett verk.

Nästa vecka ställer han ut i London, och till hösten på Moderna museet i Stockholm.

­– Det är en en del inplanerat, men jag har försökt att hålla det nere. Nu vill jag lägga större delen av min tid på arbetet med biennalen.