Den bedömningen gör Högsta förvaltningsdomstolen i två utslag. Den avskriver också målen från fortsatt handläggning, med hänvisning till att den tidsperiod som ansökningarna avsåg passerats.

I oktober 2016 avslog länsstyrelsen Semijaur-Njarg samebys ansökan om skyddsjakt på åtta järvar. Samma beslut togs i november när det gällde ansökan, om skyddsjakt på minst fyra järvar, från Lainiovuoma sameby.

Båda samebyarna hade hävdat att järvar utgjorde ett hot mot rennäringen och att det var nödvändigt med en minskning av antalet individer.

Samebyarna nöjde sig inte med beslutet utan överklagade besluten till förvaltningsrätten, som dock gav länsstyrelsen rätt igen.

Nästa instans, kammarrätten, höll dock med samebyarna och beviljade skyddsjakt, bland annat motiverades beslutet med att det saknades andra lämpliga lösningar än skyddsjakt.

Nu var det länsstyrelsens tur att överklaga till Högsta förvaltningsdomstolen.

I domen från 1 mars framgår att Högsta förvaltningsdomstolen anser att järvstammens population i oktober 2016 var för låg. "Den sökta skyddsjakten skulle riskera att förvärra den ogynnsamma bevarandestatusen för arten i dess naturliga utbredningsområde, inte minst med hänsyn till resultatet av 2016 års inventering vad gäller årliga föryngringar".

– Det är en kort och koncis dom, som går i linje med vår uppfattning, säger Linda Segerlund, chef för naturmiljöenheten på Länsstyrelsen.

– Jag tolkar att den dessutom går i linje med den vägledning som vi fått från Naturvårdsverket. Att den dessutom ger oss ett kvitto på att vi hanterat de enskilda ärendena på ett korrekt sätt ser vi som positivt.