Bertil Bartholdson skriver med anledning av Pelle Lindbloms krönika i NSD den 28 februari och Elisabeth Rosenbrands debattsvar på den i NSD den 5 mars.

Bland det viktigaste som finns när man deltar i en debatt är att försöka förstå hur den andra debattören tänker. Man behöver inte alls hålla med. Däremot kan debatten föras framåt ifall man lär sig förstå att det finns olika perspektiv.

När Elisabeth Rosenbrand skriver ”manshat skadar ingen” så är det ett konstaterande av hur verkligheten är. Män blir sällan ihjälslagna av sina partners eller expartners. Vi behöver inte se oss över axeln när vi är ensamma på stan en kväll och blir vi ändå slagna och rånade så är förövaren sällan en kvinna.

När Pelle Lindblom felciterar Elisabeth så lyder citatet ”Lite manshat skadar ingen”. En till synes liten förändring, men tagen ur sitt sammanhang får man intrycket debattören menar att ”lite manshat” kan vara bra, önskvärt och nyttigt i största allmänhet. Vilket inte är poängen i artikeln.

Själv har jag aldrig stött på någonting som jag själv skulle benämna som manshat. Hat är en mycket stark känsla. När jag läser intervjun med ”Mary Manhater” så handlar det snarare om hat mot patriarkatet, alltså den maktstruktur som överordnar män och underordnar kvinnor i samhället.

Att jämföra den typen av ”manshat” med kvinnohatet i samhället, exempelvis Hagamannens kvinnohat, vore helt fel. Konsekvensen av respektive ”hat” är så olika. Eftersom jag ogillar orättvisor i samhället så kan jag till och med känna sympati för Mary Manhaters synpunkter. Med förhoppningen att inte bli stämplad som hatare.

Bertil Bartholdson

Svar direkt av krönikeförfattaren Pelle Lindblom:

Jag håller med om att man ska försöka vara saklig och förstå hur den andra debattören tänker. Där kan man lugnt säga att innehållet i min ursprungliga krönika blivit förvrängt redan från början.

Elisabeth Rosenbrand påstår exempelvis att undertecknad ”verkar ledsen över att han inte får uttala sig i vissa frågor”. Var har hon fått det ifrån?

Hon påstår att ”jag är upprörd över att allt fler kvinnor tar plats på chefspositioner i samhället”. Det står ingenstans att läsa i min krönika. Jag har självklart ingenting emot att kvinnor blir chefer.

Till saken hör att jag försökt sammanfatta, med källhänvisningar, en debatt i storstadsmedia om den så kallade åsiktskorridoren.

Det är alltså inte jag som hittat på detta med att lågutbildad man i glesbygden förutspås bli framtidens förlorare.

Källan är författaren Emma Leijnse (SVT Play Idévärlden sön 18 feb för den som vill skaffa sig en egen uppfattning – ett intressant program).

Detsamma gäller för andra diskussioner i krönikan.

Upprörda debattörer kanske kan kasta sig över källan i stället för att projicera sina åsikter på mig.

Så till manshatet: Om nu Bertil Bartholdson vill söka mildra, omtolka eller försvara hur manshat har använts så hjälper det inte. Lyssna bara på ordet. Manshat!

Jag gjorde en poäng av att en man som stoltserat som ”Walt womanhater” sannolikt hade mist jobbet samma dag (med rätta – det är min åsikt om ni undrar).

Klart olämpligt, även uttalat av kvinnor, oavsett Bartholdsons försök att linda in hatet i bomull. Hat i alla former är destruktivt. Hur ska vi förresten skapa en bättre värld tillsammans om hat uttrycks mot ena halvan av befolkningen!? Då har vi inte lärt nåt av historien.

Har därmed inget mer att tillägga i debatten, som får betraktas som avslutad för min del.

Pelle Lindblom