Insändare Jag blev ofrivilligt billös för snart tre månader sedan. Ett misslyckat stöldförsök resulterade i att bilen fick så stora skador att det inte bedömdes vara ekonomiskt motiverat att reparera det 30 år gamla fordonet.

Jag blev förstås förbannad och besviken på grund av det som hände. Och rätt snart började tankar på att skaffa en annan bil. Men tiden gick och mina resor till och från jobbet med Luleå lokaltrafik började kännas allt behagligare, ja rent av skönt avslappnande. Och snart blev jag varse att många fler än jag trott dagligen gjorde samma sak, från arla morgonstund.

Jag hade ju även åkt buss tidigare, till exempel när bilen varit på verkstad eller Kung Bore gjort dagen lite väl bister. Men jag hade glömt hur enkelt det blivit, och att det ofta finns alternativa bussturer om inte den mest optimala är på ingång eller just har gett sig iväg. Huvudsaken man kommer relativt nära hemmet, sista biten kan man faktiskt promenera, så stort är inte Luleå.

Så här tre månader efter jag blev billös har tankarna på att skaffa bil nästan helt försvunnit.

Naturligtvis skulle man gärna velat se dem i ögonen och be dem veta hut som försökte stjäla min bil, men kanske fick händelsen mig att, så att säga, få ändan ur vagnen och ställa mig frågan: Behöver jag bil, egentligen?

Nej, är svaret i skrivande stund, efter ha vägt samman plus och minus. Främst ur miljösynpunkt (Luleå har nog dålig luft utan mina utsläpp), men även ekonomiskt (bensin, försäkring, reparationer). Ur praktisk synvinkel kan bil i bland förenkla tillvaron.

Buss är ju också ett mycket mer socialt transportmedel. Och genom snart tre månaders resande med Luleås lokaltrafik har i mitt medvetande en annan befolkningsstruktur trätt fram som fått mig att förstå att staden ligger mitt i världen. Det vill säga, hela världen finns hos oss i form av människor vars födelsetrådar finns någon annanstans, men av olika anledningar lever de nu bland dig och mig i Luleå och Norrbotten. Och många åker buss. Välkommen säger jag!

Det här blev en relativt lång drapa, men sentensen blir i alla fall att något trist och tråkigt i slutänden kan leda till insikter av olika positiva slag.