Titeln var egentligen ganska given, men kommer sannolikt att väcka undran: Luleå stadslära. Så läroboksaktig är den inte. Den innehåller, som författarna beskriver det, fabuletter, historietter och humoresker och det kanske inte är något för skolbänken.

- Våra namn börjar ju med P och H, så vi hoppas på ett högt ph-värde, att det inte blev så surt, säger författaren som står för H.

De har skrivit var sina korta texter, aldrig över en sida i boken med det lilla fickformatet. Där finns observationerna och lek med ord.

- En kärleksfull och ömsint skildring av staden. Kanske också lite spjuveraktigt och ibland något spydigt. Vi stryker mest medhårs och lite mothårs, säger Hans Olov Ohlson.

Det är ett medvetet betraktande av stålstaden de hållit på med i ett år, men de nämner aldrig namnet på det stålföretag som länge var stadens ryggrad, om än tidvis något krum. Det är andra uttryck för stålet i staden som författarduon skriver om.

Vad är då värt att se i Luleå?

Ett av de mest egenartade är, enligt författarna, korsningen Ringgatan/Teknikergatan på Skurholmen. Tänk er en fyrvägskorsning där alla gator har stoppliktsskyltar.

- Den dag det kommer fyra bilar från var gata blir de stående här för all framtid. Det här är nog Luleå ensamt om. Det kanske kan bli en turistattraktion, säger Peo Rask.

Rask och Ohlson har använt sig av många källor och statistik för att skildra Luleå. På sidan 25 får vi veta att när vi passerar Bergnäsbron så kan vi släppa efter på svångremmen:

"De har kommit till fetknopparnas stad. Glöm LCHF-kosten. Skippa gymens förrädiska förmaningar. Lägg handen mot magen och känn hur skönt den vilar där".

Författarna hänvisar till en undersökning som säger att två av tre av Luleås män över 45 år är överviktiga. Så på sidan 94 ger författarna förslag till en ny kommunslogan: "Luleå - korpulenscentrum i norr".

Där finns också andra små godbitar, till exempel Luleåkalaset för avdankade artister, som folk vallfärdar till för att se de "alltmer spektakulära upplivningsförsöken".

Sedan finns där också rena upplysningar, som att staden hade en friidrottsstjärna som tog SM-guld på två sprintdistanser och dessutom i längdhopp. Hon slog svenskt rekord, men missade OS i Los Angeles 1932 på grund av en skada.

Namnet var Lisa Niemetscheck, född Röger i Svartöstaden. Hon var den första kvinnan som fick, jo ni läser rätt, Stora grabbars märke av Norrbottens friidrottsförbund.

Det finns mycket i den lilla stadsläran, men inget om ungdomslivet eller staden i genusperspektiv.

- Vi är två män i medelåldern som har ungdomsåren bakom oss, säger Hans Olov Ohlsson, född i Luleå 1952, och Peo Rask, född i Karlstad 1958.