Ändå börjar det ju så bra, redan innan ridån gått upp. Karin Paulin sjunger till publiken om att slå av mobiltelefonerna och avstå från fotograferande. Sedan stiger Linn Björnvik Gröder in och gör en monolog om att berätta en rolig historia som får publiken att skratta. Då går allt fram, hon behärskar scenen och salongen och man undrar vad det ska bli av denna nyutexaminerade skådespelare när hon får göra annat än revy.

Sedan då, ja det blir knappt tre timmars högröstad framställning av revynummer där texterna har svårfunna poänger, ibland är texterna inte ens tydbara. Ändå sitter undertecknad mitt på andra raden med normal hörsel enligt färskt läkarutlåtande. Och det hjälper inte att kostymavdelningen gjort sitt yttersta. Revyn blir i stora stycken en visserligen välsydd men tom kostym.

Det är inte enkelt att vara rolig på scen. Ofta handlar det om att behärska pauseringen, att inte forcera. I pauserna ges det plats för skrattet. Regissören Rasmus Lindberg ger ofta ingen plats för skratt.

Undantaget är ett par nummer, förutom Linn Björnvik Gröders fina inledningsmonolog. Då tar revyn en andningspaus i det andtrutna spelet och publiken hinner i kapp. Det är när Filip Tallhamn har presenterat sig själv som arbetssökande, men faller för att göra verklighet av fantasin att slå blivande arbetsgivaren på käften. Sedan dessutom mosa tårtan i nyllet på samma arbetsgivare efter ursäkterna för knytnävsslaget.

Ett annat underhållande nummer utspelar sig också på arbetsmarknaden, hur en provanställd kränks med olika upptåg och med Karin Paulin i huvudrollen. Synd bara att manusförfattaren/regissören brer på för mycket utöver numrens grund. De håller som de är.

Ett par andra nummer tar ner revyn på en lugnare nivå och det är Peter Wargs illusionistiska nummer. Hans trollerikonster imponerar när han ger sina trick med tre personer uppkallade ur publiken och i ett annat nummer stoppar in Linn Björnvik Gröder i en låda, förvandlar den till en liten ask som han genomborrar med svärd. Det tricket kunde inte genomskådas, inte ens från rad 2.

Men varför i herrans namn numret "Christer Sjögrens penis". Det måste väl finnas en buskisgräns också för Norrbottensteatern även när det spelas revy. Och inte blev det roligare av att Therése Lindberg ropade sig näst intill blå om penis-kostymerade Martin Sundboms mått och steg.

Revyn skulle behöva tappas på tunna nummer för att bli sevärd. Problemet är att det då knappt skulle bli något kvar av Norrbottensteaterns stora satsning denna höst att locka en ny publik. Frågan är om man ens får behålla sin gamla efter denna tretimmarsmara.

Och efter föreställningen kvarstår frågan kring titelns efterled "aldrig får man vara glad". Senast på Norrbottensteatern var när vi såg Ayckbourn-pjäsen Alla älskar Norman, regisserad av Frej Lindqvist våren 2011. Kanske får vi också vara glada när Lindqvist i vår återkommer och regisserar britten Michael Frayns komedi Rampfeber.

Så teatervänner, håll ut!