I 45 år har journalistikonen Annika Hagström inte bara intervjuat storheter som Dalai Lama, utan också människor som kunnat hitta glädje mitt i krisen. Det har hon haft stor nytta av i sitt eget liv.

Minns du 1980-talets kultförklarade tv-succé Caramba? Förstklassisk underhållning på dödligt allvar med världstjärnor som Rod Stewart och Tina Turner. Alltsammans orkestrerat av Jacob Dahlin och Annika Hagström som stod för intervjuerna.

- Så roligt jag hade det, jag ångrar inte en sekund!

Det mest påfallande när vi ses, efter hennes 45 journalistår med extra av allt, är empatin. ’Kommer du att hinna med ditt tåg’, undrar hon med en kupad hand över kinden.

Stora prövningar

Empatin är både styrkan och svagheten.

- Jag har svårt att vara enbart en kritisk journalist och sätta dit människor. I stället har jag fått många goda vänner.

Under sin karriär har hon mött överlevare från såväl tsunamin som Estoniakatastrofen och sett att människor förmår hitta glädje trots överväldigande svärta. Dessa insikter fick hon nytta av på ett alldeles för nära håll.

- Jag har gått igenom stora prövningar, säger hon och fingrar på sin vita elfenbensring, kärleksgåvan från hennes man och livskamrat, författaren Anders Ehnmark.

I november 2010 brast hans pulsåder, varefter deras liv inte varit sig likt. Blott ett par veckor senare, på självaste julafton, såg en liten krabat dagens ljus: Noel, hennes första och enda barnbarn.

- Man kan fundera på om det är vår Herre som har ordnat det här, säger hon och ansiktet spricker upp i ett leende vid tanken på känslorna som denna pojke har väckt.

- Det är inte klokt, det är som jag blir barn på nytt. Plötsligt använder jag ett språk och sånger som har legat i träda i 50 år.

Rätt som det är sjunger hon med sin ljusa stämma:

- Jag heter Annika, jag, tralalla, och nästan jämt är jag gla’, trallala, jag har en mamma så snäll som sjunger för mig var kväll, tralala.

En annan ljuspunkt i tillvaron, förutom tre roliga systrar som öser stöd och beröm över henne, är brödbakning. Som mycket annat, tant Gundas förtjänst.

På Gundas och farbror Davids bondgård i norra Östergötland fick fyraåriga Solnatösen i sig frisk luft om somrarna. Hon lärde sig att mjölka, gå med hästarna i vall (släppa ut dem i hagen, reds. anm.) och baka bröd. Hon blundar och förnimmer hur gott tant Gundas nybakta rågbröd med blåbär doftade.

Norrskensflamman
Och det är inte bara doften som sitter kvar sedan de 16 somrarna hos det frikyrkliga paret.

- De sade att man måste försöka vara god och förstå även människor som man inte tycker om omedelbart, att man ska göra sitt bästa för att vara snäll, även mot knäppa grannar. Jag blev präglad av deras värderingar.

1972 arbetade hon och Anders Ehnmark på Norrskensflamman i Luleå.

För något år sedan berättade Annika för NSD:

- Vi hade just sagt upp oss från Expressen. Då ringde "Kolarn" Henriksson från Flamman och sa att de installerat en ny tryckpress med offsetteknik och de behövde någon som kunde den. Jag hade varit chef på Söndags-Expressen och var rätt insatt i det nya. Jag ringde genast till redaktören och sa: Ta mig och på köpet får ni Anders Ehnmark, vi behöver bara en lön. Alla våra pinaler packades in i en Volvo Duett och kosan ställdes mot norr.

- Vi hyrde en enrummare på Punktvägen 3 i Gammelstad. I åtta månader fungerade vi som några slags konsulter i offsetteknik. Sedan blev det SVT för mig och Anders började på "Folket i bild".

Paret hann också med att göra reportageboken "Tusen fasta viljor" som handlar om de många människor som skänkte pengar för att hålla igång Norrskensflamman.