Det är onsdag morgon och inne på Norrbottensteatern råder full aktivitet. Till helgen har en ny pjäs, Alfred Hitchcocks "De 39 stegen", premiär och de allra sista förberedelserna görs i detta nu.

Men pulsen är hög även på andra håll bakom kulisserna. Just nu görs nämligen den stora scenen om till något som liknar ett stort gammalt Tyskmagasin från 1930-talet. Där ska den berömda Kit Kat Klub inom kort slå upp sina portar, när musikalen "Cabaret" har premiär den 11 november.

När NSD hälsar på har snickarmästaren Peter Tjernqvist just satt upp den första biten av det enorma träplank som ska omringa hela teatern – publik och ensamble.

Artikelbild

| Full fart. Dekormålarna Olle Ökvist och Rickard Bristle har som jobb att få 400 kvadratmeter nya träplank att se ut som sjaskiga industriväggar under 30-talets Tyskland.

– Det är ett stort bygge, jag har aldrig gjort något liknande under mina år på teatern och jag har ändå varit här i 18 år, säger han.

Det snickarmästare Tjernqvist pratar om är 400 kvadratmeter träplank som ska forma den enorma väggen.

– Det kommer att bli jättehäftigt när det är färdigt, nästan som en arena, säger han.

Är det unikt?
Artikelbild

| Spånar. Karin Paulin spelar huvudrollen Sally Bowles, Lotta Nilsson står för scenografi samt kostym och Peter Tjernqvist är snickarmästare.

– Ja, det är det. Just att man nyttjar lokalen så pass mycket. Det finns inte en centimeter kvar när väggarna är uppe. Sen sitter publiken inne i dekoren, det är ju lite häftigt. Jag tror att det kommer att bli en upplevelse för publiken, något man kanske inte har sett här på Norrbottensteatern på väldigt länge.

"Cabaret" är en amerikansk musikal baserad på boken "Farväl till Berlin" som Christopher Isherwood skrev 1939. Den handlar bland annat om Sally Bowles, det stora dragplåstret på nattklubben Kit Kat Klub i Berlin. Det är tidigt 1930-tal och nazismen är i full färd med att sätta sina klor i Tyskland och Europa. Kriget närmar sig snabbare än vad någon kan ana. Inne på klubben får gästerna en chans att fly den dystra verklighet som finns utanför.

Artikelbild

| Långa dagar. Just nu är det repetitioner som gäller 24/7 för Karin Paulin och de andra skådespelarna i Cabaret som har premiär 11 november.

När Norrbottensteatern sätter tänderna i musikalen känns den mer angelägen än någonsin. 2017 tågar nazister åter på gatorna och främlingsfientligheten i Sverige, Europa och världen har blivit rumsren i allt större kretsar. EU-länder bygger murar för att hålla ute flyktingar och i USA har Donald Trump infört ett inreseförbud för att hindra att "oönskade" besökare kommer in i landet.

Karin Paulin, som spelar Sally Bowles i musikalen, säger att det blir något helt annat att sätta upp "Cabaret" nu jämfört med för två-tre år sedan.

Artikelbild

| Skräddare. Arvid Sandin syr på en klänning till huvudrollskaraktären Sally Bowles.

– Genom åren har "Cabaret" fått en allt glättigare ton. När vi för några år sedan började prata om att sätta upp den var det mer med inställningen att vi skulle sätta upp den bästa musikal som finns. Men på bara några år har ju angelägenhetsgraden blivit något helt annat. Det är en helt annan grej att sätta upp den nu och det är förfärligt, säger hon.

De politiska mönster som finns i musikalen går att känna igen på många håll även i dagens moderna samhälle, menar Karin Paulin.

Artikelbild

| Fokus. Snickarmästaren Peter Tjernqvist sätter upp en del av det enorma scenbygget.

– Parlamentariskt sönderfall, förtroendet för politiker, vad man säger och inte säger i det offentliga rummet, det är mer okej att vara främlingsfientlig. Det sa ju till och med Kaj Linna när han kom ut efter 13 år i fängelse: "Oj, vad det har blivit okej att vara främlingsfientlig".

När man på Norrbottensteatern bestämde sig för att sätta upp "Cabaret" bjöd man in Morten Kjaerum som är ordförande i Raoul Wallenberg Institutet som bland annat arbetar för mänskliga rättigheter. Tillsammans med ensamble och personal pratade han om vilken känsla och budskap musikalen bör förmedla 2017. Hur kan man använda det förflutna som ett redskap i nuet?

Artikelbild

| Vägg. Hela scen 1 ska inramas av stora plankväggar, inspirerade av de gamla tyskmagasinen.

I samråd med Kjaerum bestämdes det bland annat att inga svastikor (hakkors) kommer att synas i uppsättningen.

– Vi har diskuterat det jättemycket, säger scenografen Lotta Nilsson.

Artikelbild

| Dekor. Dekormålarna Rickard Bristle och Olle Öqvist har ett stort jobb framför sig – att måla och patinera 400 kvadratmeder träplank.

– Men när Morten sa till regissören "don't go there – de behövs inte" så bestämde vi att alla svastikor ska bannlysas.

Det var Lotta Nilsson som tillsammans med regissören Josette Bushell Mingo kom på idén att sätta upp stora, mörka plank längs väggarna inne på teatern.

Artikelbild

| Kostym. Lotta Nilsson visar upp "Fräulein Kosts" morgonrock.

– "Cabaret" utspelar sig under depressionen i Berlin, fascismen står för dörren och stora folkmassor har det väldigt, väldigt jobbigt. Även om vi var neutrala i Sverige så spelade vi en roll under andra världskriget, Luleå med omnejd spelade en roll. Vi vill väl på något sätt lysa lite på den rollen i uppsättningen, säger hon och fortsätter:

– Vi hade ju de gamla Tyskmagasinen i Luleå där tyskarna hade sin förvaring under kriget. Även om vi inte har tillåtits ändra i manus så tänkte vi ändå att det här rummet kan bli som ett stort gammalt magasin.

Artikelbild

| Kläder. Lotta Nilsson står för scenografi och kostym.

De stora, mörka väggarna ska ge en känsla av att något farligt och hotfullt väntar utanför.

Mycket av det jobbet ligger på dekormålarna. De ska se till att de nytillverkade och fräscha planken ser gamla, slitna och ruffiga ut. De ska bli väggar som påminner om 1930-talets Tyskland.

Artikelbild

| Träplank. Scen 1 på Norrbottensteatern kommer inte att vara sig lik när Cabaret sätts upp.

– Vi ska få in en historia i byggnaden. Det ska ju föreställa en byggnad på 30-talet som en gång i tiden har varit en industri, säger dekormålaren Rickard Bristle.

Precis som snickarmästaren Peter Tjernqvist poängterar han hur stort och maffigt det kommer att bli när scenbygget är klart.

Artikelbild

| Nål och tråd. Arvid Sandin är en av skräddarna i produktionen.

– Det är väl det största jag har gjort här, åtminstone till tid och yta, säger han.

Den här uppsättningen av "Cabaret" kommer inte i första hand att vara glad och lättsam. Visst, det kommer att finnas spektakulära och fartfyllda shownummer, men den genomgående känslan i musikalen blir mörkare än vanligt. Det säger Lotta Nilsson.

Artikelbild

| Nazityskland. Här skapas en tysk gammal industrilokal som gjorts om till nattklubb. Dekormålarna Rickard Bristle och Olle Öqvist har bråda dagar när Cabarets enorma scen ska göras redo.

– Det ska finnas en hotfull känsla, en aning.

Som påminner om dagens värld?

– Ingen är ju naiv och tror att allt är bra i dag. Alla vet ju hur det ser ut. Utanför.

Karin Paulin håller med.

– Det har alltid funnits en fascination för andra världskriget, man har hört historierna i hela sitt liv. Men nu är det något annat. Det här är nuet och det är väldigt obehagligt.

Hon berättar om hur hon häromdagen satt hemma hos en kollega på Lulsundet när de plötsligt såg en man utanför som lade något i postlådorna.

– Det var NMR (Nordiska motståndsrörelsen) som var ute och delade ut lappar med fyra judiska affärsmän på bild som kallades för parasiter. De skrev inte att de var judiska, men det var de ju. Det är fruktansvärt.

Hon drar en parallell till "Cabaret".

– På den tiden när den utspelar sig var ju nazisterna för många räddarna. Då var det ingen stor grej att vara nazist eller att tala illa om judar. De (nazisterna) kom och ordnade upp ett samhälle som var i totalt kaos. Det blev väldigt mycket bättre för många och människor hade ju ingen aning om vad som skulle komma.

Det är svårt att se hur det skulle kunna bli på samma sätt igen.

– Ja, det är väldigt svårt. Men nu kan vi se tillbaka på det som hände då och göra något slags struktur över det. När man lever mitt i det så ser man inte den strukturen. Det går liksom inte att ta in.

Med tanke på det rådande samhällsklimatet känns "Cabarets" budskap än viktigare. Målet är att få publiken att stanna upp och tänka till.

– Man vill ju väcka frågor som: Vad skulle jag kunna göra? Vad måste jag vara vaksam på? Få folk att tänka, säger Karin Paulin.

– Och våga prata om det, se vad som händer, våga ta in det. För det är på väg åt rasande fel håll där utanför, säger Lotta Nilsson.

Samtidigt kommer publiken att bjudas på en hel del glitter och glamour, storslagna kulisser och vackra kläder. I kostymateljén är det full fart, många klänningar och kostymer som ska vara färdiga i god tid innan premiären.

Skräddaren Arvid Sandin håller på med en vinröd sidenklänning som Karin Paulin ska bära i rollen som Sally Bowles.

– Det är jättekul, absolut. Men ganska ovant material för mig. Jag är egentligen utbildad herrskräddare och inte så van vid damskrädderi. Men det är kul att jobba i en så här liten ateljé när man får hoppa emellan och utmana sig själv lite, säger han.

För flera av skådespelarna väntar den här dagen sångträning. "Cabaret" är fullspäckad av avancerade sång- och dansnummer. Karin Paulin berättar hur hon på morgonen stått hemma på vardagsrumsgolvet och med andan i halsen övat på att sjunga "Mein Herr" småjoggande med viftande armar.

– Slutet är något i den stilen och det är så jäkla jobbigt. Jag måste bara öva, öva, öva. Min son tyckte att det var väldigt pinsamt, säger hon och skrattar.

Sally Bowles är en av de mest välkända musikalkaraktärer som finns, av de flesta förknippad med Liza Minnelli i filmen från 1972. För Karin Paulin har det alltid varit en dröm att få spela henne.

– Det är en väldigt rolig, knasig och knäpp figur. Hon är väldigt mycket åt alla håll och det finns inga begränsningar. Det här är en löjlig flickdröm för mig. Utmaningen är att skänka henne lite substans så att hon inte bara känns som en korkad partytjej.

Premiären är en dryg månad bort. Viktiga veckor väntar för alla som jobbar med produktionen.

– Det känns väldigt skönt att vi har den tiden på oss, det är många saker som ska falla på plats, säger Karin Paulin.

För snickare, scenarbetare, skräddare, tekniker, musiker och dekormålare är det fortfarande mycket att göra.

– Alla ger järnet nu. Det är verkligen 150 procent för att dra det i land. Det är väldigt roligt, men man har också lite ångest, säger snickarmästaren Peter Tjernqvist.

Ångest?

– Ja, ska man klara det? Men då får man gå till sig själv och säga att det går nog bra och sen göra det med ett leende.