Jag har redan tidigare i livet förstått att det var flugspöet som till slut tog mig ut på mina världsomspännande fiskeresor. Trots fantastiska äventyr i många länder finns fortfarande de svenska fjällen närmast mitt hjärta. Afrika är den enda världsdelen jag inte har besökt.

Min tanke om mer eller mindre påkostade fiskeresor har alltid hamnat lite snett i tankeverksamheten. Från början trodde jag att den stora lockelsen var chanser till nappatag med monsterfiskar, som kungslaxar på trettio kilo, bastanta asiatiska taimen eller varför inte en nordlig röding på sju-åtta kilo. För att nu ta i ordentligt med en torrflugefångad storöring från någon nyzeeländsk spring-creek, eller en tiokilos havsöring från Argentina. Så blev det till slut men det kom en del annat emellan.

Så här i kölvattnet efter många års flackande kan sägas att jag till slut fick alla mina drömfiskar, valuta för pengarna kanske någon skulle säga. Men minnesbanken funkar inte alltid som brukligt borde vara. Jag måste faktiskt kolla dagböckerna för att riktigt ta till mig vilka fiskar vi/jag fick, hur stora de var och under vilka omständigheter. Det jag minns är oftast något helt annat.

Artikelbild

| FINA MINNEN. Aldrig någonsin kommer jag att glömma björnen Elsa i Alaska.

När jag tittar i backspegeln så finns det några scenarion som framstår som med framträdande än andra och det handlar oftast inte om själva fisket. Björnen Elsa i Alaska är absolut en av mina favoriter, en stundtals tragisk historia med humana ramar.

När kompisen Leif och jag landade på sjön Gibraltar Lake mitt i Alaska stod 14 björnar på den strand vi hade tänkt tälta på. Björnfrossan grasserade redan innan vi hann sätta fötterna på terra firma. Som ett visst skydd hade vi med oss en Colt 45 Magnum och några skott. Som tur var behövde vi aldrig använda vapnet.

Modiga som vi var tältade vi på björnarnas strand eftersom det var enda stället där det gick att bo. På nätterna kom nallarna fram och luktade på tältduken, en nog så pirrande upplevelse. Av sömn blev det därför inte så särdeles mycket med.

Varje dag patrullerade björnarna efter stranden, i ett evigt spanande efter de tusentals indianlaxar som hade simmat upp från havet. Fiskarna känns igen på att de får röda kroppar och ett grönt huvud som lekdräkt. Medelvikten torde ligga på cirka fem kilo.

Artikelbild

| ELSA. Tänk att bara klorna på ramarna kan bli 20-25 centimeter långa.

Ett tiotal meter bakom tältet satt en ensam björnhona på en liten klippavsats. Hon hade förmodligen fått sina sista ungar i livet året innan. Alla honorna på stranden hade avkommor, busiga var de och nyfikna. Vi döpte honan på klippan till Elsa, ett fint men gammalt djur som förmodligen levde på övertid.

Oftast känner man igen en åldrig björn på de vita öronspetsarna, den tunga kroppen och på den väldiga puckel som särskilt hon bar på. Vi märkte också att hon hade svårt att röra sig och brummade och gnällde så fort hon skulle gå.

Artikelbild

| SHINOOK. Riktigt stora kungslaxar över 40 kilo har tagits på spö. Här en liten på 17 kilo.

Varje morgon när vi ålade oss ur tältet vrålade hon högt och kasade sig ner på landbacken. Hon hälsade på oss och vi vinkade alltid tillbaka. Nära tältet mynnade en å med det eggande namnat Dream Creek (Drömbäcken) som för tillfället var överknökad med uppströmssimmande indianlaxar på snar lek. De fiskarna var inte så intressanta. Dels var de för många så felkrokningarna var mer regel än undantag, dels var köttet inte längre någon större kulinarisk höjdare. Däremot fanns där stundtals enorma regnbågar som var på jakt efter laxrommen. Det var de fiskarna som vi var ute efter, eftertraktade men svårfångade. Vi fick några mindre på tre kilo, sanslöst stridbara fiskar och synnerligen välsmakande.

Varje morgon när jag gick upp efter bäcken följde Elsa med, men alltid på den andra sidan. Hon var märkbart trött, en ärrad kämpe som just för tillfället säkerligen genomlevde sin sista sommar. Inga ungar hade hon, ledsen var hon säkert över att vara barnlös. Vi märkte också att hon inte åt någonting, förutom vår gravade lax, som hon tydligen älskade. Hon var helt enkelt för trött och sliten för att kunna fiska i sjön.

Artikelbild

| REGNBÅGEN. Vilda regnbågar i vilda vatten är något av det starkare man kan ha på kroken.

Jag vandrade upp efter ån med Elsa på den andra sidan. När jag stannade, gjorde hon likadant, vrålade och satte sig ner på sin breda bakdel, skakade på det väldiga huvudet och gäspade stort. Under en av dessa intressanta promenader hakade det på en indianlax i fyrakilosklassen. Jag kastade över den till Elsa, som begärligt mumsade i sig hela fisken. Jag tror hon var tacksam över att jag fanns vid hennes sida. Vi hade blivit kompisar. När det till slut var dags för hemfärd kom hon ända fram till planet, vrålade och satte sig tungt på rumpan. Då kände jag saltsmaken, då kom tårarna.