Laxens liv är ett magnifikt äventyr, kantad av kamp, vilja, men tyvärr också av död och pina. Det finns teorier om att vår egen lax, den atlantiska laxen. En hypotes är att de en gång kom till oss via polarhav som Vita havet och Barents hav. De simmade upp i de nybildade älvarna in över norra Finland och hamnade till slut i det som numera kallas norra Bottenviken. Den delen av vårt nordliga hav brukar kallas Terminalhavet, vilken var en sötvattenssjö som hela tiden växte, allt eftersom våra älvar smälte fram. På så sätt blev Terminalhavet våra första laxars nya hav. Från de åren bildades också de laxstammar som sedermera hittade upp i våra älvar för lek. Några av de första vattendragen hos oss som smälte fram var Kaitumälven och Lainioälven, på den tiden då havskanten låg i höjd med Vuollerim.

Idag kan vi säga att laxen är en av många anadroma fiskarter, det vill säga fiskar som lever i salt vatten men föds i sött vatten. En annan anadrom fiskart är havsöringen.

Laxvandringen är ett kapitel för sig. Fortfarande är forskarna inte helt på det klara med hur de egentligen orienterar sig. Klart är i alla fall att smaken och lukten är viktiga och att viss orienteringsförmåga genom magnetism torde vara bekräftad.

Artikelbild

Klassiska uppväxtplatser för vår atlantlax har varit trakter söder om Gotland, den danska östersjökusten och havskanterna kring de baltiska staterna. Det är nu den intressanta frågan kommer; Hur hittar en lax född i Lainioälven hem igen, efter några år på uppväxtplatserna utanför Danmark, tvåhundra mil från födelseplatsen?

Resan kan delas in i en ”tvåstegsraket”. När det är dags för avfärd för de könsmogna fiskarna ”kopplas” magnetismen igång via fiskarnas sidoorgan. Det kan nog uteslutas att laxarna kan hitta hem den långa resan enbart med hjälp av smak och lukt.

När jag läste ekologi i början på 90-talet, fick jag lära mig att laxungarna generellt gick söderut via den svenska östkusten, men väster om Åland. Hem gick de förbi Balticum, öster om Åland och upp efter den finska kusten mot födelseälvarna.

Smaken och lukten är viktiga sinnen när laxen till slut ska ”scanna” in rätt älvmynning. På de trakterna kan det bli lite simmande fram och tillbaka innan den rätta riktningen har hittats. Enligt viss forskning använder inte laxen synen så särdeles mycket i själva orienterandet, vilket däremot havsöringen tycks göra.

Artikelbild

I början på åttiotalet byggdes laxtrappan i Jockfall i Kalixälven. Motiveringen var att hjälpa de fåtal laxar som fortfarande sökte sina hemmarevir. Det var en rätt tanke. I egentlig mening var inte fallet i sig något totalhinder för de största laxarna. Idag har vi till delar fått tillbaka laxen i våra älvar, även om just Kalixälven tydligen har misskötts i den frågan.

Kontentan av en laxtrappa kring våra vattenfall är tvådelad, positivt eftersom fler fiskar kan komma upp, negativt eftersom vi också släpper fram svagare leklax som förmodligen inte hade klarat av vattenfallet. På så sätt förs också svagare gener vidare genom generationerna. Kanske till förfång när sjukdomar grasserar, funderar jag som lekman.

Artikelbild

I somras fick en av mina kompisar på en stor lax på fluga i Torneälven. När fisken äntligen var på land upptäckte han att en grov nylonlina hängde ut genom munnen? Beslutet togs att avliva laxen, som i annat fall hade släpps tillbaka. Långt nere i halsen satt en rejäl krok fastborrad och från den hängde linan ut genom munnen.

Efter viss efterforskning har det visat sig att en hel del sportfiskare har fått laxar med krokar i kroppen, som i Byskeälven, Torneälven och utanför Sundsvall. Viss av krokarna hade suttit fast i drag. Kroken i Torneälven var något helt annat, den hade varit fastknuten i en långrev?

Artikelbild

Tänk er scenariot. En mogen och fullvuxen lax på väg mot ett lekområde långt uppe efter Torneälven eller dess källflöden. På den långa resan hugger fisken över en betad krok ute på havet, kämpar och lyckas så småningom slita av linan? Simmar trots allt vidare med en krok i halsen.

Enligt forskaruppgift använder inte Sverige långrev vid laxfisket, men att andra länder gör det. Nu måste väl ändå de styrande strama åt reglerna. En lax vet väl inte i vilket land den simmar i på sin färd mot lekplatserna. Tänk att vi ska ha så förbannat svårt att gå till botten med ett problem. Här måste genast en skärpning komma till.