Det är ganska tydligt. Stadsfestivalernas trend pekar nedåt och länets två största diton - Luleåkalaset och Piteå dansar och ler - slåss inte bara mot sjunkande antal besökare. I år har även kritiken från allmänheten blivit alltmer märkbar.

PDOL gick i år flera tusen personer back och festivalens styrelse har kallat till krismöte. Även Luleåkalaset har tappat 3-4 000 besökare och inte heller Kirunafestivalen gör någon jättesuccé sett till publiksiffrorna.

Men vad behöver göras för att de så kallade stadsfesterna ska överleva? Eller ska vi överhuvudtaget ha kvar dessa?

Artikelbild

NSD nöje sammanförde och ställde frågorna till fyra lokala, Luleåbaserade, arrangörer som alla var rätt överens: Stan behöver sin festival - men konceptet bör ses över.

- Jag tror absolut inte att stadsfestivalernas tid är förbi. Kanske i dess nuvarande former men en stad behöver sin folkfest och jag tror folket vill ha det. Jag menar, folk pratar ju fortfarande om VM-seglingarna och Sjöslaget, säger Elisabeth Rosenbrand (E.R).

Tillsammans med Lillith Saaw (L.S) driver hon eventbyrån Pancakelady som står bakom årets Musikens makt. Med vid bordet sitter även Kulturgårdens Elin-Alexandra Sundström (E-A.S) och Viktor Lundmark (V.L) som ordnat en rad olika spelningar på bland annat Punkhuset.

Om vi pratar specifikt Luleåkalaset - vilket är festivalens största problem?
V.L: Problemet tycker jag är när man kallar det stadsfest och sedan låser in hela stan som vanligtvis är gratis att tillgå. Det är konstigt att ha en folkfest när folket inte kan gå dit.

Artikelbild

E-A.S: Jag går inte dit, för jag dricker inte alkohol. Men det är sällan jag känner att det är ett hinder. På Luleåkalaset känns det dock så. Det finns ingen gemensam grön yta att sitta och bara umgås på.

L.S: Jag tycker inte om att man liksom är låst. På dagtid är det mer på ens egna villkor. Man är fri att gå som man vill, och det tycker jag också funkar bättre.

Artikelbild

E-A.S: Jag tycker också att dagtid fungerar bättre. Folk strosar runt, vimlar. Men på kvällen. Scenerna överröstar varandra, för att inte tala om musiken från tivolit. Sedan efterlyser jag mer konstnärliga uttryck. Varför finns det ingen konst? Performance?

V.L: Konst i det gröna går ju samma helg - varför slår man inte ihop dem?

Artikelbild

| Bort med stängslen, bjud in lokala arrangörer och ett större kulturutbud. Det är exempel på de konkreta förslag som kommer upp när NSD nöje samlar ett gäng lokala arrangörer för ett snack om stadsfestivalernas framtid.FOTO: Simon Eliasson

Varför funkade de här koncepten förr och inte nu, tror ni?
L.S: Det är uttjatat. Man måste tänka om, tänka nytt.

E.R: Sedan är det skillnad på artisterna. Är det inte det?

Artikelbild

| Bort med stängslen, bjud in lokala arrangörer och ett större kulturutbud. Det är exempel på de konkreta förslag som kommer upp när NSD nöje samlar ett gäng lokala arrangörer för ett snack om stadsfestivalernas framtid.FOTO: Simon Eliasson

E-A.S: Ja, idag har man ju tillgång till allt, alla artister. Förr fanns det inte lika mycket.

V.L: Ja, och det utnyttjar man inte. Du kan hitta nästan vad som helst inom en timme på nätet. Men ändå bokas gamla nostalgiband.

Hur skulle man kunna göra Luleåkalaset och den här typen av arrangemang bättre?
V.L: Jag tänker lite som Kulturnatten. Att det ska vara de lokala arrangörerna och aktörerna som styr, inte ett kommunalt vinstdrivande företag. Att alla dessa hade öppet hus och bjöd på det de kan och vill. Man skulle kunna cykla runt och ta del av allt.

E.R: Ja, och skippa öltälten och bara flytta ut krögarna på gatorna. Och så får de köra sitt och försöka locka till sig folk.

V.L: Precis, och tillföra lite kultur. Inte bara öl.

Finns det några bra exempel på detta?
V.L: Malmö stadsfestival. Gratis, inga stängsel. Krogarna har oftast innergårdar där det spelas musik. Ingen är överförfriskad och inget stök.

E-A.S: Jag tycker Trästocks är bra, folkligt. Även om man inte kan räkna det som en folkfest direkt.

V.L: Jag skulle vilja se en seriös inbjudan av alla lokala arrangörer.

Ett framgångsrecept brukar ju vara att nischa sig, våga vara lite smalare - vad tror ni om det?
E.R: Det är ju inte en musikfestival utan en folkfest. Och då tycker jag att det ska vara brett. Men däremot tycker jag att man kan se över sina bokningar. Och ha smalare scener, med fler genrer.

E-A.S: Jag tror faktiskt Luleåkalaset ofrivilligt HAR nischat sig. Det har blivit en nostalgifestival. Som egentligen inte passar så många.

Ni som arrangörer som har erfarenhet av det här - är det ni föreslår svåra saker att genomföra?
E.R: Jag tror det är svårt att göra allt på en gång. Om man ska vara så många olika arrangörer så tror jag det krävs samarbete och pepp från alla. Och det kan ta tid.

V.L: Jag tänker att det inte behöver vara så extremt stort. Alla kan jobba efter egen förmåga.

E-A.S: Ja, kulturutövarna finns ju där. Jag tror de skulle haka på direkt.

Varför tror ni inte att detta redan gjorts?
V.L: Jag tror att de som håller i trådarna nu har sina kretsar och helt enkelt inte har full koll. Inte heller på oss ideella kulturarbetare. Jag vet inte ens om de tycker sig ha behov av att lyssna på vad vi har att säga.

L.S: Jag tror de skulle lyssna. Jag tror bara inte att de vet vad de ska göra av informationen. Det är så lätt att göra det som man alltid gjort.

E-A.S: Jag tror att det faktiskt sällan kommer några konkreta förslag.

Så vad krävs då för att lyckas vända det här?
V.L: Fler hjärnor som bokar artister. Och stängslen ska bort!

E-A.S: Större kulturutbud.

E.R: Jag tror att om det ska göras något nytt så måste man verkligen jobba med konceptet. Inte bara spåna en förmiddag. Och så börja i mindre skala och låta det hela växa.