Att Lill Lindfors är en artist som skivdebuterade för 57 år sedan hörs klart och tydligt under kvällens konsert. Det är en legend och showartist uti fingerspetsarna vi här har att göra med.

Hon backas upp av den hungriga kvartetten Claes Crona, piano, Mats Norrefalk, gitarr, Johan Granström bas och Johan Löfcrantz på trummor.

De blir en perfekt sparringpartner till Lills underbara röst. Sällan har en artist så älskat att stå på scen. Hon är som ett enda stort lyckopiller som lyser upp hela scenen i sin vita byxdress med glittrig top under. Hennes hovleverantör av texter Björn Barlach hyllar hon med flera underfundiga små pärlor som "Ägget", "Söderjäntans söndag" och "Tillsammans är ett sätt att finnas till" där Lindfors är kanon. Även ett försvenskat medley på amerikanska jazzstandards och George Harrisons "Here comes the sun" imponerar storligen. Den sista med en fantastisk vokalisering på Luleå ihop med Mats Norrefalk.

Och Lills lika roliga som tänkvärda mellansnack som fint binder ihop de berättelser hon sjunger är storartade de med. Efter paus då Lill svidat om till svart kommer bland annat "Sången han sjöng var min egen". En übersvängig version av Kris Kristoffersons "Me and Bobby McGee". En jazzig tolkning av Evert Taubes "Så skimrande var aldrig havet". Och Bob Dylans "Don’t think twice it’s allright" som på svenska blivit "Låt mig va, det är bra" blir till en sylvass kommentar till det som sker i Svenska Akademien.

Både Claes Crona, Johan Granström och Mats Norrefalk bjuder alla på härliga solon. Stabilt uppbackade av motorn Johan Löfcrantz bakom trummorna.

Detta är underhållning i dess renaste och bästa format. Avslutande musik skall byggas utav glädje och extranumren "En sån karl", "En man i byrån" och "Du är den ende" bevisar detta ännu en gång.