För ett par år sedan kom det plötsligt på modet att säga att politiker måste "ta människors oro på allvar." Exakt vilken oro det var som skulle tas på allvar var inte heller särskilt svårt att lista ut – det var den oro människor känner för brottslighet, för en snabbrörlig och globaliserad ekonomi och för att migrationen håller på att förändra det samhälle vi lever i.

Det var en oro som såväl i Sverige som i andra länder fått väljare att vända sig till populistiska och auktoritärt inriktade partier – och för dem som sade att vi måste ta oron på allvar var svaret på den utvecklingen att de etablerade partierna för att inte bli övergivna måste lyssna på den rädslan, och erbjuda politiska botemedel för den.

Det är på flera sätt ett radikalt avsteg från ett tidigare sätt att uppfatta och göra politik på: I stället för att definiera samhällsproblem och erbjuda lösningar på dem, skulle våra politiska partier lyssna på vad de uppfattar att väljaropinionen känner eller oroar sig för, och anpassa sin politik därefter.

I förlängningen definierar det också om politikens funktion – i stället för att vara en aktör i ett rörligt samhälle, som efter bästa förmåga försöker forma om verkligheten, blir politikerns roll kosmetisk eller till och med terapeutisk; när det viktigaste är att "människors oro på allvar" spelar det ingen roll att det en politiker erbjuder i själva verket är ineffektiva lösningar på fiktiva problem. Det viktigaste är att du markerar din närvaro, och bekräftar dem som är rädda i deras rädsla.

Det är inte svårt att se hur ett sådant agerande leder oss fram till en ond cirkel, där den oro som kanske från början var befogad förstärks och ekar allt tydligare för varje varv som går mellan opinionsmätningar och politiska utspel; svaret på kriminaliteten blir alltid strängare straff, och ju mer straffsatser debatteras desto större del av det allmänna politiska medvetandet upptas av tanken på den hotande kriminaliteten.

Taget för sig är varenda steg i den här utvecklingen logiskt och begripligt, och alla inblandade har agerat på ett rationellt sätt. Men tar vi ett steg tillbaka och tittar på den situation som alla dessa rimliga och rationella beslut har lett oss till, så är den ingenting annat än absurd.

Risken för att bli utsatt för brott är mycket låg, både ur ett historiskt perspektiv och jämfört med resten av världen. Ändå låter det som att vi lever i en sorts vilda västern.

Den svenska ekonomin går – en globaliserad världsmarknad och handelskrig till trots – starkt, och detsamma gäller för sysselsättningen som är starkare än på många år. Ändå låter det som om vi står på ruinens brant.

Och när det gäller migrationen är det dels så att nyanlända allt snabbare integreras på arbetsmarknaden, och dels att det just nu kommer betydligt färre asylsökande till Sverige än under flyktingkrisens 2015. Ändå låter det som om en grupp ensamma barn från Afghanistan är vårt största samhällsproblem.

Det är inte bara obegripligt – det är faktiskt ovärdigt och intellektuellt ohederligt att vi går in i valrörelsen 2018 med de premisserna.

Den som letar efter ett samhälle där människor är tryggare, rikare och lever längre än vi gör i Sverige just nu skulle behöva leta länge, både i omvärlden och i historien. Och frågan är om det vi i det läget borde fråga efter verkligen är vad människor är oroliga för – borde vi inte i stället ställa frågan vad de vill, och vad de drömmer om nu?