I NSD:s ledare 1 oktober skrev jag om haveriet för den borgerliga arbetsmarknadspolitiken 2006-2014 och höjde ett varningens finger för nya privatiseringsexperiment.
Jag är inte ensam om kritiken. Redan 28 februari 2015 gick liberala Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg till hårt angrepp mot alliansregeringens “alla ideologiska utsvävningar i den blinda marknadsdyrkans namn”.
”En grupp står i särskild tacksamhetsskuld till alliansen – de kriminella. Under de borgerliga åren öppnades välfärdssystem på vid gavel för fusk och brottslighet”, skrev Dahberg bland annat.
Allra hårdast var hennes dom över alliansens jobbpolitik.
“De ansvariga borde ha släpats till tv-soffor och krismötena borde avlösa varandra inom borgerligheten. Men självrannsakan har uteblivit”, skrev hon samtidigt som hon beskrev hur mutor, bedrägerier, ”dödshot, utpressning, människohandel och rentav rekryteringsförsök till våldsbenägna stridande grupper, sannolikt IS” skett inom ramen för systemet med etableringslotsar, en av många reformer som alliansen genomförde i marknadsliberalismens tecken.
I december 2008 slog alliansen även upp portarna för västvärldens mest öppna system för arbetskraftsinvandring. Med minimal kontroll lät man vem som helst med en F-skattesedel erbjuda anställningar.
Snabbt kom rapporterna om om missförhållanden. Det kom avslöjanden om människor som betalade runt 100 000 kronor svart för ett arbetstillstånd och många utnyttjades hårt.
Liberalen Dahlberg exemplifierade också med nystartsjobben.
”Forskningen visar att subventionerade anställningar är ett effektivt sätt att minska arbetslösheten i utsatta grupper. Men här rör det sig om över sex miljarder kronor årligen som i princip betalas ut i blindo. Ett vanligt brottsupplägg har varit att sätta skyhöga löner – låt säga 50000 kronor i månaden för en långtidsarbetslös vaktmästare – varav Arbetsförmedlingen snällt har betalat ut två tredjedelar av lönekostnaden. I den mån något jobb över huvud taget har utförts får den anställde bara en bråkdel av bytet”, skrev hon.
Efter regeringsskiftet 2014 införde de rödgröna partierna ett lönetak på 22000 kronor per månad. Men det är häpnadsväckande att svindleriet tilläts pågå i flera år och att det krävdes ett regeringsskifte innan det blev en förändring.
Det borde föranleda viss eftertanke och självrannsakan hos de partier som ingick i alliansregeringen 2006-2014 och nu funderar på att privatisera Arbetsförmedlingen.
Allt är inte bra i Arbetsförmedlingen. Den rödgröna regeringen och arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) har inte fixat alla problem.
Många vittnar om en svåartartad byråkratisering som skapar långa beslutsvägar och problem när det gäller samverkan med andra samhällsaktörer. Därför behöver verksamheten reformeras och förändras.
Men svaret är inte simpel privatiseringsideologi av samma modell som prövades 2006-2014.
Erfarenheterna är tydliga. Marknaden ordnar inte jobb åt alla.
Även i framtiden behövs en statlig arbetsmarknadspolitik som erbjuder hjälp, stöd och lösningar för människor som av olika skäl har svårt att få in en fot i arbetslivet.
Det borde också vara utgångspunkten för den nya regering och arbetsmarknadsminister som så småningom ska tillträda.