UTRIKESKRÖNIKA De kallas ”working poor” och står i media för missnöjda fattiga och lågutbildade vita arbetare. De påstods länge ha gett miljardären Donald Trump segern i det amerikanska presidentvalet.

Men de har också dykt upp i Europa i samband med Brexit-omröstningen och de har påståtts stödja högerpopulister som Le Pen i Frankrike och Wilders i Nederländerna. De fattiga vita arbetarna sägs hata invandrare, globalisering och det politiska etablissemanget.

Det mesta är myter. När valundersökningarna från USA börjar komma besannas den bild som den här krönikören hela tiden försökt förmedla: Trump valdes av republikanerna, folk som brukar rösta på republikanska kandidater. Hans väljare utgör vad gäller inkomster och utbildning ett tvärsnitt av de republikanska väljarna.

Artikelbild

| LE PEN. Marine Le Pens väljare finns främst i medelklassen i städerna och på landet.

De flesta är välbeställda och är de arga på något är det på skatter och demokrater, vilka anses höra ihop. Det är Trumps ”kärnväljare”!

Det går inte att spåra något massinflöde av ”working poor” i Trumps siffror. Det var inte heller fler demokrater som bytte till republikanerna än republikaner som bytte till demokraterna (fem procent).

De fattigaste i USA – minoriteterna - röstar på demokraterna, om de röstar. Men det finns fattiga vita som framhärdar med att rösta på republikanerna, fast detta parti konsekvent missgynnar dem.

Många är beroende av Obamacare och Medicaid, två delvis sammankopplade skyddsnät som Trump nu försöker avskaffa respektive försämra. Men de flesta av dem har aldrig jobbat i fabrik, och kan tacka globaliseringen för att de har råd att köpa prylar som de annars fått avstå från. Från TV-apparater till sneakers.

Inte heller är det Kina som rår för att miljontals jobb just nu försvinner i den amerikanska detaljhandeln. Det är de egna näthandelsföretagen.

I Sverige har vi varit duktiga på att anpassa oss till förändringar av olika slag, och ofta själva legat i framkanten. Vi har haft A-kassa, omskolningsbidrag och försäkringar som följde med vid flytten. Vi har höjt produktiviteten.

I USA följer arbetskraften inte med till kusterna, där de flesta nya jobben skapas. Man hankar sig hellre fram på osäkra jobb i ”Rostbältet” eller Klippiga bergen.

Missnöjet togs delvis om hand av demokraten Bernie Sanders, vars framgångar Hillary Clinton tyvärr aldrig följde upp. Men Sanders primärvalsväljare gick inte till Trump, som de djupt misstrodde.

Marine Le Pen lyckades visserligen vinna några parlamentsplatser i industridistrikten i norra Frankrike. Men hennes kärna är medelklassen i småstäderna och på landet. Brexitväljarna var en blandning av den konservativa högerflygeln, pensionärer i landsorten och britter som trodde på Nigel Farages och Ukips förkunnelse om den skadliga ”invandringen” från EU.

I stället för att dra nytta av de nya marknader som EU öppnar för dem (senast Canada och Japan), riskerar britterna de jobb de har. Brexit-debatten har börjat handla om att rädda ekonomin och många anser att det kräver en ny regering. Labourledaren Jeremy Corbyn har vind i seglen.

Det finns anledning att oroa sig för växande ekonomiska klyftor och politikerna borde utnyttja de verktyg de redan har för att minska dem.

I stället tävlar de europeiska regeringarna om att befria kapitalägarna från skatter. Vi behöver mer av gemensam beskattning i Europa. Bara EU har muskler att tämja kapitalet och se till att löntagarna får en större andel av kakan.

För att något positivt ska hända i USA behöver demokraterna komma tillbaka. De får en ny chans i kongressvalet nästa år.